De flesta är kvinnor i pensionsåldern, några män. De har olika personlighet, bakgrund och yrkesliv men de har en sak gemensamt; de brinner för att hjälpa, att vara en medmänniska där samhället i övrigt kanske inte räcker till.
Genom sitt engagemang i Röda korset får de möjlighet att göra skillnad.
Klockan är strax tre och Anita Jonsson gör sig klar för eftermiddagsturen med Komfortbussen. Hon har hämtat medicinerna som ska med upp till Sunderby sjukhus och kommer nu att finnas till om och ifall någon behöver assistans eller hjälp med någonting.
– Nu, på eftermiddagen, är det ju inte så många som åker till Sunderbyn men på morgonen brukar det vara fullt upp, säger Anita Jonsson.
Hon berättar att hon brukar prata med resenärerna och känna sig för litet.
– Man får ju aldrig tränga sig på, säger hon.
På bussen är hon mest en medmänniska, någon att prata med, men hon hjälper också till med bältet, väskor och sånt. Framme vid sjukhuset kan hon hjälpa patienterna vidare.
– Om de har funktionshinder, inte hittar eller är allmänt osäkra kan jag följa dem till mottagningen.
Anita Jonsson har varit bussvärd i sex år nu, från den dag då hon gick i pension från sitt ordinarie jobb. Och så är det för de flesta frivilligarbetarna. De är 18 stycken i bussvärdsgruppen, alla pensionerade kvinnor.
– Men vi skulle behöva vara några fler. Det är ju tre turer varje dag, fem dagar i veckan...
Den service de kan ge, och det faktum att det är helt gratis för den som har ett bokat besök vid Sunderby sjukhus gör också att allt fler använder Komfortbussen.
En annan form av frivilligt socialt arbete i Röda korsets regi sysslar makarna Agneta och Birger Isaksson med. De är engagerade i besöksgruppen och hälsar på varsin person en eller ett par gånger i månaden, plus viss telefonkontakt också.
– Det medmänskliga mötet är ju grundstenen, att man gör hembesök, sitter ner och pratar en stund, att man finns och bryter de ensammas isolering, säger Agneta.
Den första kontakten kommer ofta via en anhörig eller personal i hemtjänst eller äldreomsorg som reagerat över att personen ifråga är ensam.
– Vid det första besöket följer en ledare med och introducerar besökaren, berättar hon.
Även här, skulle de 20 engagerade behöva bli fler.
– Vi räcker inte till, ibland får man ställa folk på kö helt enkelt.