Att missbrukare lever ett svårt liv är i sig ingen nyhet.
Situationen för anhöriga är också svår, men utifrån ett annat perspektiv. Det här vittnar syskonen Ante Eriksson och Angelica Mattiasson, Östersund om.
De har en del gemensamt, samtidigt som mycket skiljer sig.
– Jag har varit drogmissbrukare sen jag var 13. Då låstes jag in för första gången, berättar Ante Eriksson.
Sen dess har det åtskilliga svängar in och ut i kriminalvården.
2009 sista gången.
– Jo, sista gången. Den 27 december firar jag sju år som helt drogfri, säger han.
En stark bidragande orsak är storasyster Angelica.
– Jag har ingen missbrukshistorik, men jag har varit medberoende. Alltid funnits där när lillebror behövt hjälp, säger hon.
Just att finnas till för att ge hjälp är ofta en björntjänstproblematik.
– Man vill ju finnas till, men att börja ställa krav är egentligen det bästa. Visst det kostar tårar och smärta, men det är ett måste, säger Angelica Mattiasson.
Ante Eriksson berättar om vändningen.
– jag hade alltid haft en nyckel hem till Angelica. Jag kunde komma dit, tvätta, duscha av mig. Plötsligt en dag tog hon av mig nyckeln, säger han.
– Han var välkommen, men då var kravet drogfri, inflikar Angelica Mattiasson.
Hon berättar att hon vissa morgnar kunde se spår av fimpar i snön intill entrén.
Någon gång kunde hon också se han utanför.
– Det gjorde fruktansvärt ont, men jag var tvungen.
Det blev också vändningen.
– Idag har jag familj och är drogfri sen sex år och nio månader tillbaka, säger Ante Eriksson.