Ett rosa band på jackan.
Ett rosa band på tröjan under.
Påminnelser om sjukdom, stöd och engagemang.
Jag träffar Annika Seger under höstmånaden då bröstcancer står i fokus för många insamlingar. Vi ska prata om hennes erfarenheter. Om upptäckt, besked, behandling, tankar och känslor.
Om hur man som förälder förhåller sig när ens barn ställer frågan: ”Ska mamma dö nu?”.
När vi någon timme senare kramar varandra hejdå, är det framförallt en sak jag bär med mig genom dagen.
Annika Seger är en person som man vill – och får – skratta gott tillsammans med.
Inbillade mig?
Det var en oktoberkväll 2009 som Annika låg på rygg i sängen och strök sig över ena bröstet.
– Jag tänkte ”Oj, där var det en knöl. Hur länge har den suttit där?”. Min man kände också att det var något konstigt.
Dagen efter bokade Annika tid för mammografi och väntade i fyra veckor på att få komma dit.
– Under tiden tiden hann jag stundvis förtränga allt, men varje dag kollade jag ändå om jag verkligen inte hade inbillat mig. Men nej, knölen var kvar.
Efter första mammografin fick hon direkt besked att det med största sannolikhet handlade om bröstcancer. Samma dag gjordes också en biopsi (som är ett vävnadsprov).
Berättade på en gång
– Jag och min man bestämde att vi skulle berätta för familjen och våra vänner redan då. Vi tänkte att om det inte skulle vara cancer så skulle vi få komma med ett positivt besked sedan, säger Annika.
Det förhållningssättet har hon hållit fast vid under hela sin sjukdomsperiod.
– För mig har det fungerat bäst att vara rak och öppen, men det är min väg. Jag respekterar de som inte vill prata om sina sjukdomar. Det är så olika och jag är en känslomänniska och har nära till både skratt och tårar.
Annikas man Jonas hämtade deras då tioåriga Elin från skolan och berättade i bilen att hennes mamma kanske hade bröstcancer.
Hennes reaktion var ”Ska mamma dö?” men Jonas svarade ”Nej, det här kommer hon att klara!”.
– När de kom hem var hon nedstämd och grät i min famn, jag grät, vi alla grät. Vi pratade med henne om det här och sa att hon får fråga hur mycket hon vill och att ingen fundering eller fråga var fel, dum eller konstig. Kunde inte vi svara på det fick vi ta hjälp från annat håll.
Annikas pappa gick bort i cancer då Elin var drygt ett år.
– Saknaden av morfar har varit stark, och eftersom han gick bort i cancer så var det den bilden hon hade, att cancer dör man av.
Väntan värst
Familjen avbokade en planerad Thailandsresa och Annika opererades i slutet av november.
– Efter biopsin tog det sju dagar att få svar. Att vänta var det jobbigaste av allt och den veckan kändes som ett halvår.
Så kom bröstcancerbeskedet, en vecka senare var Annika opererad.
– Handlingsförloppet gick fort och det känner jag mig tacksam över. Jag fick välja om jag skulle ta bort en tårtbit eller hela bröstet. Först kände jag att ”ta bort allt äckel”, men det behövdes inte. Jag har ett snyggt ärr och tänker inte så ofta på det nu, jag har ju trots allt kvar bröstet.
Annan smärta
Annika började skriva och rita, vardagliga händelser och tankar och känslor kring sjukdomen, i en inbunden skrivbok.
Efter operationen skrev hon:
”Är stolt över mig själv som tog tag i det här på en gång, att jag tog det på allvar.”
Hon reflekterar också kring olika sorters smärta, den i operationssåret och smärtan i att se sin familj ledsen.
”Det gör ont att vara orolig över att inte veta om framtiden, det gör ont att se andra lida mer än mig själv.”
Hennes tankar går från glädjen över en fleecetop som en vän sytt för att värma operationsärren till småfåglarna som behöver mat i kylan.
”Att du är frisk, mamma”
När det började närma sig jul frågade Annika som vanligt sin dotter vad hon önskade sig i julklapp fick hon svaret: ”Att du är friskt, mamma. Allt annat är inte så viktigt.”
Annika påbörjade sina cellgiftsbehandlingar. Var tredje vecka tog hon komfortbussen till universitetssjukhuset i Umeå.
Bodde på patienthotellet, skapade en slags vardag med nya vänner i liknande situationer, läkarbesök och behandlingar.
Hon började måla och tillverkade två knivar i terapiverkstaden.
– Det låter kanske konstigt men tiden på patienthotellet var på ett sätt en av de bästa perioderna i mitt liv. Visst var det mycket tråkigheter, men vi som var där kom varandra nära och skrattade mycket också. Varje onsdag träffades de som ville för att äta ost och kex och dricka vin.
Annika skrev ofta om känslan i sina ben. Tyngd. Att inte orka.
– Biverkningarna var hemska, beroende på vilken fas jag var i. Cellgifterna tar ju död på allt och ibland kändes det som att jag var fastkedjad och uppsvälld. Jag känner fortfarande av benen då och då.
Lånade grannens rakapprat
Hon funderade på när hon skulle tappa håret.
Lånade grannens rakapparat och rakade bort det när stråna fastnade i hårborsten.
– Jag hade ont i huvudet, det kändes verkligen som att hårrötterna lossnade. Jag grät lite och när min dotter såg mig blev hon tyst och tyckte det var lite konstigt. Men sen tog hon på huvudet och sa att det inte var så farligt. Vi skojade om mina peruker, att jag kunde vara Pippi Långstrump en dag och häxa nästa. Vi försökte se lite ljusglimtar i allt elände.
Stöd i skolan
Senare strålades Annika under sju veckor. Också det i Umeå.
Några gånger hälsade hon på i Elins klass. Pratade om sin sjukdom och svarade på frågor. Elin fick stort stöd av sin lärare och kunde gå ifrån lektionerna när hon behövde. Hon hade också en egen skrivbok där hon skrev om sina tankar och känslor.
Elin följde också med till Umeå.
– Jag tänkte att det skulle vara lättare för henne att förstå, att visa att det inte var farligt, utan att alla där försökte hjälpa mig.
Humöret upp och ner
Annika säger att hon kände att hon inte hade så mycket annat val än att ta sig igenom sjukdomen och behandlingarna.
– Men humöret gick upp och ner och det var som att åka berg- och dalbana – framför allt i början. Min man sa att ”Det är ju jag som ska trösta dig, men istället är det tvärt om”. Han hade mer panik av tanken att jag kunde dö av sjukdomen än jag.
Hur kändes det när du skulle börja behandlingarna i Umeå?
- Jag kände mig lugn, nyfiken och ivrig på att komma igång. För att naglarna inte skulle spricka eller lossna fick jag ha på mig isvantar och issockar under behandlingarna och jag minns att vi skojade om att jag härdade mig inför pimpelfiske-säsongen.
– Visst hade jag dödsångest i stunder och hanterade det genom att skriva och rita. Jag köpte ett staffli och började måla, jag bakade massor av tunnbröd mitt i natten. Vinter-OS blev min räddning, jag har aldrig sett så mycket sport som då. Delvis var jag väl speedad av kortisonet och delvis kanske det var en slags flykt.
När Annika precis fått behandling och tog mycket mediciner låg fokus på biverkningar och att hantera dem.
– Men när de klingat av kom funderingarna. Hur går behandlingen egentligen? Jag tvivlade ibland, var tankspridd. Kom på mig själv med att sitta och stirra ut i tomma intet.
Strålningsbehandlingen avslutades enligt planerna.
Efter ett tag började Annika arbetsträna, för att senare jobba tjugofem procent. Efterhand har hon trappat upp. I dag jobbar hon heltid.
– För mig var det mest panikartat när jag skulle börja jobba igen. När det liksom var klart med behandlingar och man skulle klara sig själv. Det var det riktiga kraftprovet, att vardagen skulle börja om efter en tid då jag varit för sjuk för att orka med, då smärtan hade begränsat rörligheten och hjärncellernas virrvarr hade begränsat tankarna.
Hur tänker du kring din sjukdom i dag?
– Jag grubblar såklart ibland, men jag har inte direkt panikkänslor. Ibland kommer tanken över mig: ”När får jag tillbaka det?”.
När du får ont någonstans, tänker du att cancern är tillbaka?
– Nja, min tanke är snarare att nu måste jag på återbesök. Men tiden mellan jag får kallelsen till mina kontroller i Umeå tills jag är där blir jag alltid mer hypokondrisk.
Tycker du att det är någon skillnad på dig efter din sjukdomsperiod?
– Förutom att jag äter antihormontabletter som ger vissa biverkningar så upplever jag mig mer känslosam. Jag är inte lika stresstålig längre och brukar skoja och undra hur länge man kan skylla på cellgiftshjärna. Jag är ordningsam och organiserad som person, men jag försöker att ta allt lite mer lättsamt nu. Det är inte hela världen om det dammar igen hemma, jag tar hellre en promenad. Jag försöker prioritera mig själv.
Är det jag?
Annika bläddrar i en rosapärmad skrivbok. En av de som följt henne genom sjukdomstiden.
Hon visar teckningar, har markerat texter.
– När jag läser den i efterhand kan jag inte fatta att jag har gjort det här. Att jag gått igenom det.
Så småningom flyttade hon texter till nätet och började blogga. Sökte upp andras inlägg.
– Det kändes naturligt att leta efter information på nätet, inte när det gäller diagnos och behandling, för det finns så många olika sorters cancer och det är så individuellt. Men jag fick stöd och kände igen mig när jag läste andras ord.
Inte börja från början
Att följa Annikas blogg blev ett sätt för familj och vänner att kunna hålla sig uppdaterade.
– När jag hela tiden skulle berätta om behandlingen och hur jag mådde så upplevde jag att jag ältade. Istället kunde alla läsa på bloggen och så började vi samtalet där. Det blev också enklare för de som hade svårt att fråga, man kunde alltid säga ”Jag läste att ...”
Nu är hon inte särskilt aktiv på bloggen, men den ligger kvar som ett slags arkiv.
Hon ger ifrån sig ett livstecken på ”Solrosen Annika” då och då.
Ettårsdagen för Annikas cancerbesked var en milstolpe, och samtidigt en dag hon fort ville spola förbi.
När hennes behandlingar var klara firade hon med en träningsresa till Turkiet.
Sedan dess har hon varit på en sådan varje år, men i höstas valde hon och dottern Elin att istället utforska London tillsammans.
– Under tiden jag var sjuk var Elin väldigt beskyddande. Nu efteråt upplever jag att vi verkligen hållit kvar vid en väldigt nära relation. Vi lyssnar på musik, går på konserter, svamlar och skrattar tillsammans. Hon har också gjort en film om bröstcancer i ett skolarbete. Det var rörande för mig att se.
Ovissheten
Nu har det gått fem år sedan Annika kände knölen.
– Det är rätt lång tid, men jag tänker på det nästan varje dag. Inte med sorg som förr, utan det bara är så. Jag mår bra och försöker se ljust på framtiden. Ovissheten är det värsta men samtidigt måste man leva här och nu.