För Ulrika Weinz genomsyrar färg, material och musik hela livet och flyter ihop till en konstnärlig tillvaro.
Visserligen en vardag med mindre pengar, men en stor känsla av att göra det hon verkligen vill.
Allt grundar sig i det självklara med att låta fingrarna arbeta.
Kanske kommer händernas rörelse i allt Ulrika gör från hennes farfar.
- I början av 1900-talet åkte han till USA. Eftersom att min farfar var den yngsta sonen i en stor syskonskara skulle han bli arvslös och därför sökte han lyckan i Amerika. En dag gick han in i en klädbutik för att köpa en hatt. Då hade hans finska efternamn vållat en del problem, eftersom amerikanerna hade svårt att uttala det. I brättet på hatten fanns en lapp med företagets namn, "Weins".
Det var en bra hatt och Ulrikas farfar tog sig helt enkelt efternamnet Weins.
På 50-talet blev det tillsnitsat med ett z i slutet, och Ulrika har mycket gemensamt med mannen som arbetade i gruva och skog på andra sidan Atlanten.
- Musiken jag spelar kanske har kommit till mig via farfar som faktiskt var där och levde det liv som många av den amerikanska folkmusikens låtar handlar om.
Teateraffischer
Vi har tagit plats vid utemöblerna på familjens altan, som svänger sig kring huskroppen. På bordet tumlar några getingar runt bullbitarna.
Ulrika har precis kommit hem från en inspirationsresa till Stockholm, men det är i trähuset på Klubbgärdet hon har sin bas.
I en alkov på övervåningen ryms arbetsbord och dator, i vardagsrummet återfinns pianot och i källaren finns både plats för fler musikinstrument och silversmide.
- I skolan älskade jag teckningstimmarna, jag fick guldstjärnor och blev uppmärksammad. Kanske ligger det till grund för mina val senare i livet. På högstadiet satt jag vid en grön Singersymaskin och sydde kläder av lakan och kantband. Senare gick jag konstlinjen i Sunderbyn och kände tidigt att jag ville följa hjärtat. Jag är ingen karriärist.
Via affischtillverkning för Teater Scratch arbetade Ulrika sedan med att sy kostym, göra scenografi, och affischer till Lule Stassteater. Hon har också jobbat som dekormålare för Norrbottensteatern.
Signum
På Ronny Erikssons produktioner "Lid i natt" och "Bondånger" var hon rekvisitör och där träffade hon också sin man.
- Men det började bli slitsamt att ha många arbetsgivare och att åka mellan olika ställen hela tiden. Jag blev erbjuden en tjänst på en informationsbyrå som jag tog. Där jobbade jag i tre år och fick all praktisk kunskap.
Så föddes hennes företag Weinz at work år 1999. Till hennes större, regelbundna kunder hör landsting och kommuner.
Hon inspireras av musiken, foton, människor, böcker och film.
Resor. Städer som New York, Barcelona och Stockholm. Museer. Glo på folk.
Hennes signum är smutsiga färger.
Jordnära, blekt mättat.
Country-SM
Och så musiken. Ulrika har sedan hon var liten sjungit och spelat gitarr.
Trots att hennes man är musiker - och tillika världens enda munspelspedagog - hade de aldrig gjort musik tillsammans.
Så såg Ulrika bröderna Coens
"O brother, where art thou?" och fångades av filmmusiken och speciellt av den amerikanska sångerskan Gillan Welch.
- Jag blev helt såld och otroligt inspirerad! Vi startade ett band som efter några olika namn och konstellationer till slut blev kvartetten John Henry. Så småningom anmälde vi oss till country-SM i Sälen, som vi faktiskt vann.
Nu har bandet John Henry precis spelat in sin andra skiva, som är på mixning.
Oldtime country-bandet medverkar också på en nyligen utkommen amerikansk samling för MS-forskning.
Omslagen, de har självklart Ulrika skapat.
Molnformade halsband
- När min man studerade på Musikhögskolan levde vi på nästan ingenting. Vi är bra på att snåla och vet att vi kan snörpa ihop. Hellre det än att tvingas göra något som inte känns utvecklande och roligt.
Ulrika plockar bland broschyrer, affischer och tidningsillustrationer som bär hennes prägel. I källaren arbetar hon med sitt senaste projekt - silversmide. Ringar, molnprydda halsband och örnhängen får form under hennes fingrar.
I hallen hänger några inramade verk, där det grundliga tankearbetet ger djup i hennes illustrationer.
Och på pianot står självklart ett svartvitt fotografi från 1932 av hennes farfar.