Med ett sovande barn på yogapass
Jag ger Siri mat medan Hemi väntar i hallen med kopplet hängande. Siri äter och äter. Släpper sedan taget. Det sprutar bröstmjölk. På mina byxor. På huvtröjan. På Siris nytvättade body. Det rinner efter magen. Jag ids inte byta om, varken på mig själv eller på lillan. Istället ger vi oss iväg, lagom försenade. Jag springer till parkeringsautomaten för att betala och tillbaka till bilen med biljetten samtidigt som jag håller tummarna för att Siri inte ska börja gråta.
När vi kommer till yogalokalen är jag minst av allt lugn och när alla andra mammor hälsar på ledaren och varandra inser jag att alla är bekanta och har yogat tillsammans förut. Dessutom är bristen på träningsrutin uppenbar för jag har glömt vattenflaskan hemma.
Men när ledaren börjar prata känns det bättre. Hon säger att man inte behöver bli stressad om ens barn gråter, jollrar eller är kinkigt, här är det okej. Siri är förhäxad av grannpojken Elliot, fyra månader och skrattar och pratar med honom som aldrig förr.
Först är det mammornas tur att träna, Siri ligger bredvid mig till en början och sedan på mitt bröst medan jag gör övningarna som "inte ska göra mig smal som en vidja, utan få mina organ på rätt plats efter graviditeten och förlossningen", enligt instruktören Maja Tellegård. Efter ett tag börjar ron infinna sig. Några barn gråter, men det gör faktiskt ingenting - även om jag hoppas att Siri inte ska falla in i gråtkören. Jag andas in det vita dagsljuset, de kala trädgrenarna utanför, de tända ljusen och de mjuka yogamattorna av merinoull. Och jag känner mig faktiskt rofylld, för även om vi mest myser på hemma är det lätt att stressa upp sig för ingenting "nu sover hon och jag ska bara hinna göra det och det och det". Men nu känner jag lugnet och det gör uppenbarligen Siri också, för när det är dags för barnen att göra yoga sover hon djupt i min famn och jag får titta på de andra istället.
Väl hemma dricker jag ett glas chaite med varm mjölk och rättvisemärkt regnskogshonung samtidigt som jag så smått börjar rensa ur Siris garderob. Hon är två och en halv månad och har växt ur de allra första kläderna. Det gör ont i hjärtat att lägga undan den vita, röda och blå bodyn i storlek 48 som hon hade på sig de där första dallrande timmarna på BB, och den fina svarta med Pippi på som hennes pappa köpt.
Det finns så många små historier om kläderna, de allra första hon burit under sitt liv här på jorden. Pippi håller sina händer uppsträckta i luften och på hennes raka armar håller hon sin vita häst, och precis så ser Siri ut när hon sover. Händerna ovanför huvudet, som att hon också håller upp Lilla Gubben i luften.
Jag sparar kläderna i en låda, men jag tror inte att de ska lånas ut till något annat barn. De ska vara Siris för alltid.
På något sätt gör det lite ont att hon blir större, men så skrattar hon mot sin pappa. Med samma glada, åskblå ögon som sin far och hans far. Och då önskar jag inte något annat än att få vara med när hon upptäcker världen.
Så jobbar vi med nyheter