Det är många som på olika sätt påverkas av den rådande pandemin För Mats Samuelsson har de senaste fem månaderna varit långa och ensamma och han har pendlat mellan hopp och förtvivlan.
– Just som man tror att det ska lösa sig så har hoppet grusats, säger han.
Paret gifte sig för 16 år sedan och har bott i huset i Munksund sedan dess. De har varit i Ryssland tillsammans flera gånger och Tatjana brukar också själv göra en resa varje år för att besöka släkt och vänner.
– Hon åkte i februari och skulle vara borta några veckor men sedan slog pandemin till, säger Mats bedrövat.
I slutet av mars stängdes Rysslands yttre gräns som ett led i kampen mot coronaviruset och all internationell flygtrafik stoppades.
– Det värsta var att hon hade glömt sin hjärtmedicin hemma, hon hann bli rejält dålig och jag var väldigt orolig. Hon var utan medicin en månad innan hon lyckades få tag på ny i Ryssland.
Mats säger att det annars inte går någon större nöd på hans fru, hon har vänner och släkt att besöka och bor i en lägenhet vid Kaspiska havet.
– Det är nog tyngre för mig, jag saknar henne, och viruset gör ju att man inte träffar så många andra så det blir väldigt ensamt.
Han berättar att det fanns en plan på att Tatjana skulle ta tåget till St Petersburg och sedan buss över finska gränsen till Helsingfors.
– Jag hade fått tillstånd av finska myndigheter att passera gränsen vid Haparanda och tänkte hämta henne i Helsingfors med bil.
Men hela resan visade sig bli väldigt dyr.
– Jag funderade på att sälja min elcykel för att få råd men vi beslutade att avvakta och hoppas att flyget ska komma igång istället.
Det senaste beskedet är att flygtrafiken ska återupptas den första augusti.
– Man vågar inte hoppas på något men jag håller tummarna. I så fall kastar jag mig in i bilen och åker och hämtar henne i Stockholm.
Det har varit ensamma månader för Mats. Varje morgon har han videosamtal med Tatjana men väntan på att hon ska få komma hem är tung.
– Jag försöker promenera mycket och fördriva tiden med att sköta om huset. Men jag har inte lyckats hålla liv i blommorna. Jag kommer att få kasta allihopa, säger Mats sorgset.
– Jag är ingen hårding, jag gråter varje dag för att jag saknar henne så mycket. Det är hemskt.