I dag är det 75 år sedan Tyskland kapitulerade och andra världskriget tog slut i Europa. Den 8 maj firas som den stora segerdagen och Ingemar Petzäll, 97 år, minns festen som att det hade hänt igår.
– Jag var i Göteborg. Folk var ute på gatorna. De slängde papper från fönstren. Rullar med band. Det var glada människor. Oj, oj, vilken uppståndelse det var, säger han.
Hur kände du själv när kriget var över?
– Jag tyckte det var så skönt. Men jag var fortfarande sjökommenderad så det blev ingen ändring för oss ombord.
Vi träffar Ingemar Petzäll ute på innergården i Öjebyn. Han bor i ett trygghetsboende och med hjälp av sin rullator kan han komma ut i friska luften. Men det blir allt mindre ofta då han har ont i ett ben, berättar han.
– Jag klarar mig med hjälp av pojken Uno som handlar åt mig. Jag kokar min potatis och värmer upp mat. Jag behöver ingen hemtjänst.
Ingemar Petzäll är uppvuxen i Göteborg och gick på sjön som 17-åring. Under hela andra världskriget var han matros i den svenska marinen. Mellan 1940 och 1943 var han radiotelegrafist och däckmatros i den torpedbestyckade vedettbåten HMS Thetis med uppgift att patrullera Östersjöns utlopp dygnet runt. I arbetet ingick att plocka upp människor på flykt till Sverige.
– Vanliga tyskar och danskar flydde. Vi plockade upp en massa danska småbåtar, säger Ingemar Petzäll.
I slutet av kriget plockade han även upp människor som varit i koncentrationsläger.
– En del var så utarmade. De kunde inte äta och fick matas varann timme för att deras magar skulle komma igång. Det var fruktansvärt. En del överlevde inte resan på sjön, säger Ingemar Petzäll.
1943 bytte han bas från Helsingborg till Lysekil där han arbetade som radiotelegrafist på minsveparna HMS Kullen och HMS Ven fram till 1946.
– Sverige hade handelsfartyg som hade fri lejd både från Tyskland och England. Men Bohuslän var helt minerad av tyskarna och minsveparna fick gå före i grupper och svepa. Det small minor efter oss hela tiden när vi drog upp dem. Men vi drabbades aldrig själva. Svenskarna kunde det där, säger Ingemar Petzäll.
Du var inte själv orolig?
– Nej det var jag aldrig. Vi tänkte inte på det. Det var vårt jobb. Svenska fartyg anfölls varken från öst eller väst. Av den anledning att vi skyddade malmfartygen till Tyskland och torpedbåtarna som gick med material till England. Inte fasen var vi neutrala i kriget. Vi var delaktiga.
Diskuterade ni i besättningen det?
– Nej, vi hade inget att säga till om. Det var bara att lyda.
Lång tid har förflutit sedan kriget, men för Ingemar Petzäll lever det kvar.
– Till slut börjar man glömma vissa saker, men nog sitter det mesta kvar. Tyvärr är alla mina kamrater borta. Varenda en. Om du är 97 år är det inte så många kvar.
Ingemar Petzäll jobbade 37 år på Försvarsmaktens radioanstalt. Först i Älvsbyn och senare i den nya anläggningen i Hortlax. Det var hans livs kärlek som tog honom till Piteå och allt berodde på en oplanerad taxiresa 1943.
– En eftermiddag landade vi med kryssaren Gotland i Piteå. Jag hade frivakt att gå i land och fick skjuts in till kyrkan. Jag tog en promenad och där stod hon. Hon hette Irma Elisabeth Holmström och var från Lillpite. Vi fortsatte skriva och efter kriget gifte vi oss. Vi levde ihop ändå tills hon dog för tio år sedan. Då hade vi varit gifta i 66 år