Den första smällen är knivskarp och hela båten skakar till. ”Förstaget är av”, ropar jag till Ronny som instinktivt styr undan vinden. Några sekunder senare kommer nästa smäll, den här gången aningen dovare. Masten går av i däckshöjd och är på väg ned i sittbrunnen. Ducka!
Att bryta masten på en segelbåt är – av uppenbara skäl – det kanske sämsta en seglare kan råka ut för. Skall man jämföra med något skulle det kunna vara en hockeyspelare som plötsligt tappar skenan från sin skridsko eller moppe där framhjulet lossnar. Nej, förresten, en avmastning i 10–12 meters vind, rejäl sjö och brott strax i lä är värre. Och det är precis där vi befinner oss. Vinden trycker på i storseglet och masten vinglar från sida till sida. Jag springer fram på fördäck och drar alla lediga fall och linor framåt i ett försök att rädda riggen från att falla. Det lyckas tillfälligt. Ronny styr tillbaka mot farleden som vi nyss lämnat. ”Vi skall styrbord mellan bränningarna om 500 meter och storen måste ned innan dess” hojtar han på trygg Larsmodialekt. Jag sliter och drar i seglet med det finns inte en chans att få ned det så länge vinden trycker på bakifrån. Vad att göra? Vi bestämmer oss att trotsa risken för totalt rigghaveri och gå upp mot vinden för att få ned storseglet. Ramlar masten ned – vilket är troligt – har vi mer tid på oss att kapa loss den här ute än om det skulle ske i den trånga farleden närmare land. Djävulens alternativ alltså ... Men det lyckas, och för tillfället har vi kontroll igen.
Däcket är ett slagfält och det sönderrivna förseglet släpar i vattnet. Jag är dyngsur av svett – hade ju klätt mig för flera timmars stillasittande, inte värsta gympasset på fördäck – men fortsätter att röja upp och surra fast allt löst så att inget skall fastna i propellern. Först nu startas motorn och försiktigt svänger vi in mot den smala farleden. Båten gungar till, det skakar och rister men masten står, kraftigt lutande kvar.
Resten av historien är bara tråkig. Tillbaka på Mickelsörarna lyckas vi få ned riggen utan att skada båten och demonterar alla stag, spridare och vant. På aftonen går vi för motor och nödrigg mot Björkö där vi blir upphämtade och skjutsade till Vasa för nattsömn i nybäddad säng. Inga problem att somna kan jag lova. Två dygn senare är jag hemma i Piteå igen efter knappt tjugo timmar för motor på en spegelblank Bottnisk vik. Förvisso en erfarenhet rikare, men jag hade lika gärna sluppit den.
Det var nog tur att vi var två erfarna kappseglare ombord. Timmarna och alla manövrarna vid rodret eller på däck är bra att ha en sådan här gång när läget är skarpt. Sedan är det ju även så att hela den här historien är världslig. På Umeå lasarett ligger min morbror nedsövd och kämpar efter en svår bilolycka och ännu längre söderut har jag en kär kusin med en allvarlig sjukdom. Vad är då en avbruten mast i Finland? Ingenting!
Ohoj!