Märkpennor och separationsångest

När vi var på surströmmingsfest på förskolan för någon vecka sedan blev vi påminda om märkning av kläder. Och visst minns jag plikttrogenheten och klädberget när Siri skulle bli ett rödnäst förskolebarn. Vi märkpennade och strykjärnslappade kläder till höger och vänster. Även sockarna fick sig en limlapp med namn och telefonnummer.
Efter det har klädförrådet fyllts på och latmasken gör sig påmind. Ibland chansar jag - ska jag märka de här sockarna eller inte? Nej, så stor roll spelar det inte om de försvinner ...
En hel del kläder och skor är ju också ärvda. Och som förskolepersonalen sa: "Vi känner inte till alla era släktband och vad kusiner och vänners barn heter!". Ibland är det ju knappt man gör det själv. Få se nu, vem var det Siri fick de där byxorna av, de som blev för små på nästan en gång för någon annan. Farmors väninnas barnbarn i södra Sverige, var det visst. Inte konstigt att förskolan inte kan ha koll!
Vissa outslitliga plagg är märkta flera gånger om. Nu när de ska returneras till en lillasyster är hennes storasysters namn överstruket med Siris namn. Där har vi en utmaning till föräldrarna - vart rymma nästa märkning. Och för fröknarna. Vilken märkning gäller?

På auktionssajten Tradera säljs en hel del mammakläder. Ett vanligt säljargument är att kläderna är omärkta. När jag först såg meningen tyckte jag att det var lite lustigt. Vilken vuxen person märker sina kläder? Men sedan slog det mig att mammakläderna nog är de enda kläder sedan mellanstadiet som jag haft uppmärkta. De plaggen har färdats i papperskassar både fram och tillbaka till Stockholm och till nordligaste Kirunatrakter. Klart de ska vara namnade då.

Hemma börjar Siri växa i storlek 98 (om man kavlar upp ärmarna ordentligt) och hon har också vuxit i en ny livsfas. Den stora lämna-mig-inte-fasen. På förskolan går det för det mesta bra. När vi är hemma kan man till och med längta efter och prata om fröken Mia.
En morgon innan jag ska lyfta upp henne i cykelsadeln böjer jag mig ner på huk.
Jag: Siri, jag älskar dig!
Siri: Mia.
Hennes associationsbanor känner jag inte riktigt till, men visst känns det bra att hon gillar sin arbetsplats.

Jag var inte förberedd på den har nya mammakärleksfasen, men som alltid med vårt godmodiga, sjungande bestämdbarn är det bara att hantera.
Det är på kvällarna separationsångesten gör sig påmind som mest. Läggningarna, som fungerat klockrent i mer än ett år nu, är jobbiga för hjärtegrynet. När vi lägger henne att vila i spjälsängen gråter hon det övergivna barnets gråt, nästan för första gången i livet. Och ska jag åka iväg någonstans på kvällarna, vilket jag gjort en del i veckan - blir hon gräsligt ledsen. På riktigt. Och där följer en av vuxenvärldens nya utmaningar. Anpassning. Och anpassning till vilken grad?

Läste nyss det klassiska om att make-villa-vovve-volvolivet är en livsfälla och en gräsligt inrutad sådan. Visst är det väl så, på gott och ont. Samtidigt hade jag tidigare inte den blekaste aning om hur variationslikt livet kunde vara och hur mycket som ryms i de orden om bostad, familj och fordon.