Markoolio sparar inte på krutet
Konsert: MarkoolioPlats: Stora scenenPublik: Festivalens yngstaLängd: En krutdoftande timmeE VÄRSTA POPEN
"Hörru Marko - vi har fixat en sexig backdrop med dig i kalsonger och lagt till en flaska dompa på ridern. Om vi ordnar en sidekick som spelar bas och drar dåliga vitsar åt dig - känns det som vi börjar närma oss då?"
Markoolio: "Nä, alltså jag vet inte. Hur ska vi knäcka E-type?"
"Enkelt! Dansbrudarna får ha kortkort på sig och så kör vi en jävla massa bomber och eldar. Minst två explosioner per refräng ska vi väl ha? Lägg till norra halvklotets ymnigaste konfettiregn så är vi i hamn."
"Åh, konfetti! Fräsch ide! Tvåtusental, liksom. Kan jag inte få några svarta jätteballonger också?"
"Visst! Du är ju trots allt Sveriges 2-pac."
"Publikkontakten då?"
"Lugn Marko! När du ropar PI så ska alla svara TE. Upprepa det femtio gånger så känner de stackars norrlännigarna att de också betyder något."
Någonstans där tycker man att en vänligt sinnad assistent borde ha gripit in i diskussionen. "Men grabbar, vänta lite nu..."
Så skedde uppenbarligen inte. Resultatet är att Byxtorget förvandlas till ett rökigt, krutdoftande slagfält där småpiltarna "pimpar loss", måhända lulliga av hemkört och cola. De trallar med så gott det går i texter om att leta sig in under tjejernas kjolar.
Enligt den tokiga finnen är det "skönt politiskt inkorrekt".
Men min stilla undran lyder: hur fanken tänker karln? Den tokiga finnen har ju en publik med en genomsnittsålder på 10 år. Till slut börjar man nästan undra om inte "in med bollen i mål" handlar om någonting annat än fotboll. Kanske ett dolt buskap till den mogna, byxmyndiga publiken som Markoolio hellre vill fånga.
Vinjetten ovan, värsta popen, ska däremot tolkas så bokstavligt det bara går. Fast ärligt talat - jag tillhör nog bara den mossiga generationen. Det är klart att åttaåringar ska lära sig att hinka Piña Colada och slita tangatrosorna av Ibizabrudar.
Så jobbar vi med nyheter