Marita Larsson har Parkinsons sjukdom med ett snabbare förlopp än vanligt. Medicinen hon tar ger henne yrsel.
När hon först fick sin diagnos försökte hon fortsätta jobba ett tag.
– Men jag såg att jag blev en fara för brukarna. Jag hade börjat fall ihop i kramper och kunde inte låta det hända i jobbet, berättar hon.
Marita Larsson fick efter det hjälp från hemtjänsten under tiden hennes sjukdom blev värre. De hjälper henne med att stiga upp, klä på sig och värmer mat åt henne.
– Det är inte nog. Jag får ingen hjälp att gå ut och gå, så jag är fast inomhus. Jag får sjuktransport till sjukhuset men ingen hjälper mig in. Jag har sån yrsel att jag behöver någon att hålla taget om.
När hennes sjukdom blev värre ansökte hon om personlig assistans. Då kommunen avslog hennes ansökan överklagade hon till förvaltningsrätten, som också gav henne avslag.
Enligt LSS kan man få personlig assistans om man har stora svårigheter att klä på sig, laga mat, förflytta sig eller kommunicera. Myndigheterna bedömer att Marita Larsson klarar sig bra med den hjälp hon får i dag.
– Hemtjänsten kommer bara förbi för att kolla om jag lever. Jag tar mig inte framåt själv, jag har inget liv i dag. Jag har till och med läkarintyg som säger att jag behöver assistans. För att känna mig trygg så skulle jag behöva bevakning dygnet runt, säger Marita Larsson.
Under ett av sina anfall ramlade Marita Larsson och slog ansiktet i en bänk.
Hon berättar att hon flera gånger om dagen ramlar och slår sig. Ibland är det på grund av sin yrsel och ibland av krampanfallen. Efter fallen har hon flera gånger blivit inskriven på sjukhus.
– Hemtjänsten hittar mig ofta medvetslös på golvet. Jag skulle kunna dö när som helst. Min sons fru sover här på nätterna så hon kan hjälpa mig. Jag utreds även för epilepsi som kan vara roten till anfallen. Jag är beroende av vänner och grannar för att klara mig. Jag har varit personlig assistent sen det började 1994 och jag kan säga att inte många av de jag jobbat med har varit sjukare än jag, säger Marita Larsson.
Marita Larsson kan ta sig runt med rollator, men är begränsad i vad hon kan göra då. "Jag älskar att baka, men det kan jag inte göra längre", säger hon.
Hon berättar om den första tiden då hon mådde som värst.
– Gratängen i ugnen var klar, men jag mådde så dåligt att jag inte kunde ta ut den. Jag satt bara på soffan och grät. Under den tiden ordnade jag en gravplats bredvid min syster. Jag var helt övertygad om att jag skulle dö, jag ville dö.
I dag har hon fått en annan medicin och mår bättre.
– Jag hoppas verkligen att jag kan få personlig assistans. Jag kommer inte att ge mig, säger Marita Larsson.