Maria Nilsson

Att komma hem till mormor Maria kändes alltid som att komma hem. Kärleken var alltid så omedelbar, och även om den inte uttalades direkt så var den så lätt att identifiera. Mormor hade alltid en stund till övers, och jag har lärt mig mycket av henne. Hon har varit en inspirationskälla för oss alla och nog format oss utan att vi ens har märkt det.
Mormor Maria var en liten kvinna, men en stor människa. Hennes allmänbildning och livslust och förmåga att förmedla den kunskap och visdom som hon besatte var alldeles enastående. Jag har haft många samtal med henne från tidig ålder, och jag tror aldrig att hon någonsin saknade svar på alla frågor jag hade.
Mormor Maria visste en hel del om en hel del. Otaliga är de historier hon berättat om sin egen uppväxt, om hur de som barn lekte nere vid flottarstället och hur hon där lärde sig ramsor av finska sommarbarn. Hon kunde fortfarande recitera dem utantill. Förunderligt upplevde jag det att hon visste vilka Guns N Roses var när jag lyssnade på dem som tonåring. Otroliga var hennes kunskaper inom litteratur och historia, och ovärderliga var våra samtal kring detta när jag valde just dessa ämnen på universitetet. Mormor var en kunskapsbank, men främst var hon min mormor.
Mormor Maria var en duktig sömmerska. Hon skrev berättelser och målade. Mycket av inspirationen kom ute på stugan där hon och morfar spenderade all tid de bara kunde.
Mormor Maria arbetade ideellt. Vi fostrades in i det vi också, det var en sådan självklarhet. Storfors AIK, Unga Örnar, Rädda Barnen, Hörselfrämjandet, ja, det var många som fick ta del av mormors tid.
Och bakom allt detta fanns givetvis kärleken. Kärleken mellan mormor Maria och morfar Sven. Den största av kärlekar. Den gick att ta på. Den respekt och tillgivenhet som de hade för varandra var så omedelbar och påtaglig. Efter att de gift sig 1954 kom tre döttrar att förgylla tillvaron. Och trots att det i många år var kärvt att få det att gå ihop ekonomiskt så fanns alltid den där fundamentala ömheten mellan dem som gjorde att det andra löste sig.
Sedan morfar Sven gick bort under våren 2004 fortsatte Maria att bo på Hortlaxgården. Den MS som följt henne genom hela livet, men som hon så stoiskt kämpat emot, slog så småningom till med full kraft. Hon fortsatte dock att vara engagerad i kyrkans sorgegrupp och i boenderådet. Viljan att påverka, förändra och tillföra försvann aldrig. Mormor Maria slutade aldrig att vilja veta, vilja vara och att vilja utvecklas.
Mormor Maria har lämnat oss. Och hon fattas mig, och hon fattas oss alla. Samtidigt som vi saknar så vet vi att hon nu är tillbaka där hon mest av allt vill vara, vid morfar Svens sida. Och det är en tröst.
Jag tänker på älskade mormor Maria, och jag lovar att försöka vara så lik henne som möjligt. Hon och jag och våra gula rosor.