Många timmar har spenderats hud mot hud med Alex som föddes två månader för tidigt. Under tiden lillebror låg på sjukhus fick Minna hälsa på. Det gillade hon.
I Sverige finns det över 100 000 för tidigt födda barn.
Varje år föds mellan fem och sex procent av alla barn i landet för tidigt.
2017 var Alex Olsson Ögren ett av dem. Han föddes två månader för tidigt.
För hans mamma Maria Ögren är den 5 april 2017 en dag hon aldrig glömmer.
– Allt var som vanligt under graviditeten, men i vecka 30 fick jag värkar. Jag åkte in från jobbet och efter att de kollat upp mig i Sunderbyn fick jag rådet att åka hem och vila resten av veckan, berättar hon.
Men under natten blev värkarna värre och hon började blöda.
När hon och hennes sambo Martin Olsson kom till förlossningen fick de veta att bebisen var på väg.
– Personalen försökte stoppa det på olika sätt och gav medicin för att lungorna skulle hinna mogna på honom. I stunden tänkte jag "han kan ju inte komma nu, det är alldeles för tidigt". Jag var orolig för hur det skulle gå men samtidigt var det så mycket som hände hela tiden så det var svårt att ta in. Men när personalen sa "ni ska få barn i dag" kändes det ganska definitivt.
Drygt fyra timmar efter ankomsten till förlossningen föddes Alex. Klockan var tolv minuter över åtta på morgonen. Han vägde 1 800 gram.
– Det första som hände var att han skrek och det var ett lättnad – men han var pytteliten. Vi var förberedda på att personalen skulle gå iväg med honom direkt. Min sambo följde med och jag blev kvar. Det kändes inte så bra, för jag visste ju inte vad som hände, säger Maria.
Alex, som i dag är 4,5 år, sitter i famnen medan storasyster Minna, 8 år, sitter på stolen bredvid. Snart är det dags för en eftermiddagsglass hemma i köket på Strömnäs.
Vardagen är långt ifrån sjukhusmiljön, som blev familjens hem under en tid.
– Personalen på avdelning 56 var helt fantastisk. De var ett viktigt stöd för oss föräldrar i den svåra situationen vi befann oss vi. De berättade hela tiden vad som skulle hända och förklarade allt noga.
När Alex föddes vägde han 1 800 gram. Hans första tid i livet var tuff med både en blödning i hjärnan och lunginflammation. Minna blev storasyster när hon var 4 år.
När Maria fick se sin nyfödde son första gången låg han under en värmelampa, uppkopplad med en massa sladdar.
Senare samma dag fick hon hålla honom.
Att sitta hud mot hud blev sedan en av de viktigaste uppgifterna för att Alex skulle må så bra som möjligt. Tolv timmar per dygn satt de så.
Samtidigt fanns det en nybliven storasyster hemma som längtade efter sina föräldrar.
Minna, som under tiden fick bo hos sin farmor och farfar, kramar om sitt gosedjur och säger:
– Jag önskar att Alex inte var född för tidigt, för jag fick bo borta i en månad.
Föräldrarna turades om att åka hem för att vara med Minna några nätter och för att laga matlådor att ta med till sjukhuset.
– Det var ett himmelens pussel och hur man än gjorde kände man att man var på fel plats.
Efter fyra veckor på sjukhus var det dags att åka hem.
Det var svårt att lämna alla apparater och känslan av kontroll de gav.
– Vi köpte själva ett andningslarm som gjorde oss lite tryggare, men första tiden var man ofta och kollade så att han andades. Den första tiden hade vi hemsjukvård och det var mycket pyssel med sondmatning, mediciner och att träna med nappflaska. Det var också en kille som alltid ville vara nära, det var inte läge att lägga ner honom. Men när man väl kom in i allt gick det bra, det var skönt att vara hela familjen igen.
En ny vardag började ta form.
Men så kom första bakslaget.
Vid en vanlig kontroll upplevde läkaren att Alex andades konstigt.
Det visade sig att han hade början till lunginflammation och han blev inlagd igen.
För att vara på den säkra sidan fick Minna stanna hemma från förskolan.
– Vi var i lekparker och hittade på saker hemma, men det var svårt för Minna att förstå varför hon inte fick leka med sina kompisar. När sommarlovet var slut tänkte vi att vi gjort bort det värsta.
Minna och Alex började förskola.
Men hon hann inte vara där länge innan både hon och Alex blev förkylda.
Alex fick problem med andningen igen och ytterligare en tur till sjukhuset följde. Efter det blev båda barnen hemma i runt tio månader.
– Vi undvek helt enkelt att ha Minna på förskolan under en tid, eftersom Alex blev så sjuk av en vanlig förkylning.
Liten blir större. I dag är Alex 4,5 år och gillar att åka till badhuset och bada.
Det visade sig också att Alex haft en mindre blödning på hjärnan. Förmodligen när han föddes eller precis efteråt.
– Det är väldigt vanligt hos för tidigt födda barn. Man räknar hjärnblödningen på en skala mellan ett och fem och Alex var en etta. Den drabbade däremot ett område där det finns många nervtrådar till armar och ben. Det påverkar hans vardag till viss del, berättar mamma Maria.
Alex får bland annat botox i benen för att musklerna ska kunna slappna av, han har speciella inneskor och får göra stretchövningar varje dag.
– Om man bara tittar på honom så märker man ingen skillnad jämfört med andra barn. Han springer, klättrar och leker men läkarna beskriver det som att han går i uppförsbacke hela tiden så man får se till att han sparar på krafterna för att orka göra det roliga.
Den första tiden var omvälvande och eftersom olika omständigheter har avlöst varandra är det svårt att slappna av för familjen.
Även synen kan utgöra ett problem för barn som är för tidigt födda. Alex fick sina glasögon innan fyra års ålder.
– Sedan får vi se om det visar något när Alex kommer i skolåldern. Vanliga nedsättningar som forskningen visat kring prematurbarn är exempelvis nedsatt arbetsminne och koncentrations- och uppmärksamhetssvårigheter – men det får vi se längre fram.
Att få ett prematurbarn har gjort att familjen aldrig riktigt kan slappna av.
– Det har blivit en hel del resor mellan hemmet och sjukhuset under dessa fyra år. Samtidigt måste man lära sig att förhålla sig, att grubbla och oroa sig hjälper varken honom eller mig. Vi försöker ta det som det kommer och lösa saker eftersom.
Alex håller upp den inplastade bilden från tiden på barnavdelning 56, Sunderby sjukhus. Den visar hur stora hans händer och fötter var när han föddes i vecka 30.
Utifrån är familjen Olsson Ögren som vilken familj som helst. Föräldrarna jobbar, Minna går lågstadiet och Alex på förskola.
– Men det är fortfarande ganska mycket kontroller. Vi har sjukhuskontroller, träffar fysioterapeut, har bassängträning och så är det ögonkontroller, träff med ortopedtekniska och andra uppföljningar. Sedan gäller det att själv vara uppdaterad på vad som händer. Men det viktigaste är att Alex mår bra.
Maria tycker att det behövs mer forskning inom ämnet och mer information till förskolor och skolor. Det är något hon vill trycka på nu vid Världsprematurdagen.
Omkring 5 500 barn föds för tidigt i Sverige varje år. Utvecklingen av vården har tagit stora kliv och i dag överlever många barn.
– De här barnen är tåliga och glada, trots sjukhusbesök och annat. Alex är som vilket annat barn som helst, han behöver bara lite extra hjälp och stöd av oss föräldrar. För oss är det viktigt att inte linda in honom i bomull utan att han får göra precis som andra barn, säger Maria och beskriver sonen som en riktigt levnadsglad kille och en stor kämpe.
Inför julen bläddrar syskonen i en katalog från leksaksaffären. Minna har ringat in det mesta medan Alex önskar sig allt som finns i katalogen i julklapp. Fast kanske helst en grävare. Eller en truck.
Mamma Maria önskar sig en enda sak.
En helt vanlig vardag.