Hon och hennes man var med om katastrofen som satte kraftiga spår hos Maria för tio år sedan. Minnena är kvar om än lite bleknade men de kan fortfarande skapa olust.
När tsunamin drabbade Japan för tre år sedan ville hon inte se på teve om detta. Obehagliga minnesbilder kom tillbaka och hon undvek information.
Det är inte svårt att förstå när hon berättar om händelsen.
Vitt skum
De anlände till Krabi på västkusten kvällen innan juldagen. Dagen efter, på morgonen gick de en promenad för att utforska omgivningarna.
– Vi tyckte det var konstigt att vattnet var så långt bort, men vi trodde det var normalt, säger Maria.
Många stod på stranden och tittade på det vita skummet vid horisonten som såg vackert och ovanligt ut.
Och så, plötsligt, såg de att båtar välte och hur människor ramlade ur båtarna.
– Då blev jag rädd. Någon bredvid oss sa att det varit en jordbävning i Tsumatra på morgonen och vi började förstå att något var fel.
Som en film
Paret drog sig bakåt, tillbaka till hotellet och då kom den första vågen.
Strax därpå kom en till, en starkare och den tog sig högre upp på land, sköljde över vägen som delade stranden från hotellet.
Då förstod Maria allvaret och blev riktigt rädd.
– De ropade på oss från hotellet att det kommer en våg, att vi skulle skynda oss och gå upp på en terrass på taket.
På darriga ben och med en overklighetskänsla i kroppen såg de den tredje enorma vågen komma med full kraft.
– Den tog med sig allt, båtar försvann mitt framför våra ögon och människor drunknade utan att vi kunde göra någonting. Alltihop var så overkligt, det var som om jag såg en film och det var svårt förstå att det var på riktigt.
Tacksam
Vågen sköljde in i hotellet men en mur ute till havs stoppade den så den nådde inte upp till terrassen.
– Vi var på helspänn, det är känslor som inte går att beskriva. Om inte muren funnits hade vi inte levt i dag. Den hejdade vågorna. Jag är så tacksam för den och att vi överlevde.
Kaoset och de hemska bilderna fick henne att tänka på sina barn, att det var tur de inte var med.
– Jag ringde hem, jag trodde att det var min sista stund.
Efter den tredje vågen hörde de att en orkan skulle komma, av andra att det skulle ytterligare en våg, ännu större.
– Vi visste inte, någon information fanns inte. Till slut fattade vi ett beslut, med nerver på helspänn, och bestämde oss för att åka högre upp i bergen på en höjd. Men inget mer hände som tur var.
Skräckfyllda minnen
Kaoset efter vågen och människor de mött som drabbats av helt obeskrivligt hemska saker och maktlösheten tar lång tid att komma över. Även tio år senare.
– Jo, så är det. Men jag är tacksam över vår tur även om jag får dras med skräckfyllda minnen.
Fyra år efter katastrofen var hon faktiskt där, mycket för att bearbeta händelsen.
– Målet var att jag skulle ut på havet på en färja. Jag klarade knappt av det, skyllde på det mesta när det var dags men till slut, en av de sista dagarna lyckades jag våga mig ut men jag mådde illa hela tiden.
Fortfarande åker hon hellre på semester till ett land som inte ligger vid havet.
– Är jag vid vatten tittar jag på vattennivån, det är en slags säkerhetsåtgärd.