Enligt en kartläggning som Vetenskapsradion har gjort finns det mänskliga kvarlevor som undervisningsmaterial på flera gymnasieskolor i Sverige. Vid förra sekelskiftet pågick en omfattande handel av anatomiska preparat. Utan samtycke kunde då exempelvis foster vid missfall och kroppar från patienter som dött på mentalsjukhus gå till anatomiska samlingar.
På Strömbackaskolan finns ett mänskligt skelett med okänt ursprung som används i undervisningen. Per Boman, rektor vid skolenheten Hugin på Strömbackaskolan, tycker att etikfrågan är viktig just eftersom det handlar om en mänsklig kvarleva.
– Det är en sak om man aktivt donerar det när man själv är vid liv och tycker att det ska vara i undervisning, men när man inte vet vart det kommer ifrån eller vet historien runt, då är det bra att ta sådana saker i diskussion så att eleverna får en inblick i det också, säger han.
Enligt Hans Groth, pensionerad biologilärare som i dag vikarierar på Strömbackaskolan, har skelettet tidigare funnits på det gamla läroverket.
– Det kommer från det biologiska museet på det gamla läroverket vid Christinaskolan. Förmodligen har de köpt det när läroverket startade i början på 1900-talet så det här kan vara från 1800-talet någon gång, säger han.
Han ser fördelar med att använda ett riktigt skelett i undervisningen.
– Man kan se mycket fler biologiska detaljer på det här skelettet, det går inte att gjuta sig fram till håligheter som visar blodkärl och annat. Jag tycker att man ska ta vara på de här undervisningsmaterialen, för det går inte att ersätta med plast, säger han.
Vad som händer med skelettet i framtiden är i dagsläget oklart. På Strömbackaskolan vet de inte hur skelettet ska hanteras.
– Om vi bestämmer oss för att göra oss av med det måste vi säkerställa att det går rätt till. Vi är ansvariga för skelettet och då måste vi ta hand om det, säger Per Boman.
Gymnasiechefen Britta Dahlén vill se riktlinjer för hur man ska hantera det.
– Vetenskapsakademin säger att "gör er inte av med era skelett för de kommer att behövas framöver". Därför tänker jag att man inte ska ha så bråttom, det kanske är bättre att se vad som händer med frågan. Det är bra att den lyfts fram och att det bär i väg någonstans dit man får riktlinjer hur man ska hantera det, säger hon.