Det var i samband med Alzheimerdagen som journalisten, författaren och föreläsaren Edna Alsterlund besökte Piteå. Inför ett fullsatt Margretelund i Öjebyn berättade hon om sitt liv tillsammans med världsmästaren i tungviktsboxning, Ingemar Johansson. Med en lägenhet i Florida, en på Mallorca och ett drömhus utanför Stockholm levde de ett liv i lyx.
– I vår umgängeskrets var vi alltid det lyckliga paret. Det bästa vi hade, det var vår sköna vardag tillsammans. Därför kändes det på något sätt så orättvist att just han skulle drabbas av demenssjukdom, berättar Edna Alsterlund.
Året var 1979 då Edna träffade sitt livs stora kärlek för första gången. Hon arbetade som journalist på tidningen Se.
– Jag var på väg ner till El salvador för att skriva om inbördeskriget. Men jag skulle stanna till i Miami några veckor för att vila upp mig först. Också skulle jag lämna några tidningar och foton till Ingemar från en kollega till mig, säger hon.
Ingemar, som hunnit medverka i tio långfilmer, fått sju barn med flera olika kvinnor samt drev en restaurang i Göteborg, hade just köpt ett hotell i Miami .
– Han frågade om jag ville bo där, på hans hotell och det tyckte jag lät som en bra idé. Han var helt annorlunda än jag tidigare trott, det var inte det att jag aldrig träffat en kändis förut. Ingemar var allmänbildad långt utöver det vanliga och han hade hela tiden glimten i ögat. Från den dagen kom jag att leva med en ständig känsla av hemlängtan när jag var ifrån honom, säger Edna Alsterlund.
De fick många lyckliga år tillsammans. Paret reste mycket runt om i världen och deltog ofta i fester och middagar tillsammans med kändisar.
– Ingemar var otroligt familjekär. Han avgudade sina föräldrar. Efter att hans pappa dött i februari 1996, kom han aldrig vidare i sorgen. Han började må fruktansvärt dåligt och till slut vågade jag inte lämna honom ensam längre.
I efterhand har Edna konstaterat att ett av de första tecknen på Ingemars sjukdom var när han snöt sig i bordsduken vid en festmiddag på en lyxkryssning. I januari 1998 fick Ingemar Johansson diagnosen alzheimers.
– Jag började läsa om alzheimers och insåg att det är en grym sjukdom med hundraprocentig dödlighet. Jag fick lägga mitt jobb på is helt och hållet, säger hon.
Efter att ha vårdat Ingemar hemma i åtta år beskriver Edna Alsterlund det som om hon ”inte bara gått in i väggen, jag var långt på andra sidan väggen”. Hon drabbades av en aggressiv virusburen cancer.
– Min läkare konstaterade efter att hon läst min bok att det inte var konstigt att just jag drabbades, med tanke på hur slutkörd jag var. Mitt immunförsvar var nere i botten.
Men trots att cancerformen hon drabbats av har en hög dödlighet, lyckades Edna besegra sjukdomen.
– Sett ur ett samhälleligt perspektiv så har jag, trots min cancervård, besparat samhället åtskilliga summor pengar genom att ta hand om Ingemar i alla år. Som tack för det får jag nästan ingen pension alls, säger Edna Alsterlund.
Hon menar att som anhörig till en demenssjuk ska man inte behöva be om hjälp.
– Man är så slutkörd så man orkar inte hålla på tjata på kommunen för att hjälp. De som tar hand om en anhörig måste få stöd och hjälp. Att prata med andra i samma situation är otroligt terapeutiskt, säger hon.