Man kan om man vill

Vem vet, kanske ligger jag just nu i en solstol med en paraplydrink i handen och solar för fullt. Det finns ingenting bättre än att befinna sig vid medelhavet, långt bort från Sveriges myggor och kalla älvar. I skrivande stund lider jag av kroniskt hjärnsläpp. Än en gång har jag fått besök av den elakartade gubben i huvudet som stänger av alla tankar. Det kommer inte fram en enda klyftig idé som är värd att tryckas i tidningen. Jag ska en gång för alla krossa monstret och få fram storslagna idéer.

Apropå medelhavet minns jag mycket väl min första utlandsresa. Mallorca i fjärde klass. Ingenting kommer någonsin att slå den resan. Dagarna bestod av badande, solande och snäckletande. Kvällarna av fina klänningar och mysiga restauranger. Mycker mer än så behövdes inte för att jag skulle vara lyrisk fjorton dagar i sträck. Jag lärde även känna en norsk kille, vi pratade lite engelska trots att vi förstod varandra på våra hemspråk, det var ju roligare så. Lite mer spänning i tillvaron.
Spänning i tillvaron är någonting jag alltid eftersträvar. Det spelar ingen roll om det handlar om att våga köra bil på Sundsgatan en hektisk fredagseftermiddag eller att våga ringa och boka en intervju med en total främling. Jag vet, jag är en genuin fegis även om det börjar ge med sig. Rädslan för att inte ha kontroll över det jag sysslar med tar ofta överhand. Trots det tvingar jag mig själv att våga, kasta mig ut för stupet och hoppas på det bästa. Hur kul är det egentligen att göra saker man vet med sig att man inte kan? Jag har ofantligt dålig bollkänsla och sommarens alla aktiviteter skrämmer livet ur mig. Det är klart som tusan att det inte är roligt att bli totalt krossad på fotbollsplanen av ens mamma (som nämnas bör inte heller har vidare bollkontroll) ...

Man är bra på det man kan. Så sant som det är sagt. Det finns alltid saker man kan bli bättre på, som till exempel att inte få panik när pappa beordrar start i backe mitt i stan, men fotboll, det varken kan eller vill jag lära mig.