"Mamma tog saken i egna händer och skrev till landshövdingen"
"Mest glädjer mig tvättstugan". Egnahem i Gråträsk uppförs på en månadSå stod det att läsa i en artikel införd i Piteå-Tidningen den 17 september 1952 skriven av Harald Hedqvist, signaturen Hasse.
En familj som just i dessa dagar bereds möjlighet att byta ut en utdömd bostad mot en trevlig enplansvilla där allt är tiptop är Halvard och Anna Nilsson i Gråträsk med de tre barnen. De bodde till för cirka ett år sedan i Gäddträskån i närheten av Långträsk, men så startade Nilsson en liten smidesverkstad i Gråträsk och så måste familjen flytta dit. Det var ont om husrum och man hänvisades att bo på övervåningen i ett hus, där lägenheten, enligt Nilsson utdömts av hälsovårdsnämnden. Man sökte byggnadstillstånd men det dröjde och så en dag skrev fru Nilsson till landshövding Lövgren som svarade att han kontaktat de kommunala myndigheterna. Byggnadstillståndet kom i sommar och för sex veckor sedan började grundgrävningen.
När vi besökte Gråträsk hade man för två dagar sedan börjat resa ett monteringsfärdigt trähus och huset var redan under tak. Tre rum och kök, badrum, tvättstuga och diverse utrymmen ingår i byggnaden, och efter en månad beräknar Nilssons att få flytta in.
Man kan förstå att det känns angenämt för fru Nilsson att få lämna den dåliga bostaden och i stället flytta in i ett nytt modernt hus med tillgång till alla bekvämligheter, och därtill i ett hus som är ens eget.
"Mest glad är jag över tvättstugan. När man har barn är det så besvärligt när man ingenstans har att tvätta" säger hon. Och det kan man förstå.
Av byggnadskostnaderna får Nilsson egnahemslån med 90 procent, och av detta är, enligt de nya bestämmelserna, 8000 kronor räntefri stående del. Det betyder i realiteten att staten subventionerar bygget med samma summa. Vad säger dom som för 25 år sedan bodde i dåliga bostäder och ville ha något bättre? Det var i den "gamla goda tiden", när borgerligheten regerade.
Hasse.
Jag blir stolt när jag läser tidningsurklippet som mamma sparat. Att mamma tog saken i egna händer och skrev till landshövdingen när bygglovet dröjde det var starkt gjort av henne. Pappa hade uppfört en smides- och reparationsverkstad och gjorde arbeten åt jordbrukarna och skogsbrukarna. Han smidde så kallade "timmerdoningar och timmerkrokar", knivar och andra verktyg. Efter några år så ändrades arbetsförhållanden och pappa fick omskola sig och byta yrke. Därför såldes huset och familjen flyttade.
På den tiden fanns det inget som hette att man skulle pendla för där man hade sitt arbete där bodde man.
För en tid sedan åkte jag förbi huset där mamma och pappa vävde sina drömmar om framtiden.
Gick upp för stentrappan som pappa byggde och där min porslinsdocka mötte sitt öde. Strövade omkring runt huset och såg ut över den vackra sjön på baksidan. Tänker att det var väl synd att huset såldes.
Men vem tänkte på eller hade möjlighet att ha ett sommarhus på den tiden? Med sorg i hjärtat ser jag hur huset har fått förfalla och jag är glad att mamma och pappa aldrig behövde se hur huset ser ut i dag.
Så jobbar vi med nyheter