Makka Pakka och en mamma i drömmarnas värld

På helgerna turas vi om att stiga upp med lillsötan. En sovmorgon per vecka för de vuxna behövs för att klara av fleecetröjor, underställ, mörker och oskottade gångvägar så här i januariland.
När Siri vaknar vill hon sällan leka eller äta, hon vill se tv. Punkt.
Min uppstigarmorgon innebär bära ner barnet, slå igång Barnkanalen, möjligtvis göra upp eld i kaminen och sedan sjunka ner i dimman i soffhörnet. Ofta sitter Siri och tittar en timme i godan ro. Möjligtvis kan hon vilja byta till Pippifilmen eller ha en smörgås med kabbah (kaviar). Ibland vaknar jag täckt av allehanda leksaker.

Sovstunden i soffan som jag köper mig via tv:n är dock förkastlig, om man ser till den omskrivna studien om barns tv-vanor av Dimitri Christakis. På något vis känns det symptomatiskt att det är en amerikansk forskare som drar slutsatserna kring tv:s skadeverkan på små barn, i USA tittar 90 procent av barn under två år regelbundet på tv. Men de bör inte titta alls. Den konklusionen redovisar Dimitri Christakis i vetenskapstidskriften Acta Paediatrica efter att ha gått igenom 78 studier om barns tv-tittande.
När hjärnan utvecklas som mest gör tv mer skada än nytta, hävdar amerikanska forskare som nu vill se ett totalstopp av tv-tittande för barn under två år. Christakis hittar inga bevis för att tv är bra för små barn, snarare kan tittandet vara skadligt - bland annat visar studier att tv-tittande vid låg ålder kan leda till koncentrationsproblem senare i livet.

Naturligtvis är det allvarligt om tv-tittande leder till koncentrationsproblem och det lilla jag sett av andra barnproduktioner än TV4:s morgonprogram och Barnkanalen är ett gräsligt summelsummarium av snabba klipp och våldsamma sekvenser. Att tv inte är utvecklade för små barn känns rimligt - i ärlighetens namn är snarare tv ett sätt för mig som förälder att köpa mig tid.
Dessutom kontrollerar vi stenhårt vad Siri får se på tv. Det känns rätt när jag läser att Sven Bremberg, barnläkare och ansvarig för barn och ungdomsfrågor på FHI, säger till Svenska dagbladet: "Men barn under två år bör inte se på tv ensamma, utan med en vuxen som sitter tillsammans med barnet och kan avbryta tv-tittandet om barnet verkar oroligt."
Pippi och Emil har rullat många gånger i det Gustafssonska hemmet och där vet Siri att Emils pappa är arg och skriker och att det går bra när Tommy och Annika ska klättra nedför bergväggen.

Hästhoppning roar vår dotter långa stunder och "I drömmarnas trädgård", som har en tendens att visas på Barnkanalen när jag trycker på fjärrkontrollens gröna knapp, känns väldigt ... snäll. Rörliga dockor med namn som Makka Pakka och Upsy Daisy, fina färger, en dialog som låter som "Makka Pakka, Makka Pakka, makka makka" och skymningsstund där alla trädgårdens invånare går och lägger sig är helt omöjligt att hålla sig vaken till. Jag har hittills aldrig förstått handlingen, innan jag kommit så långt sover jag med filten uppdragen till hakan.

Visst finns det undantag, men kanske är det generellt inte tv-tittandet i sig som är värst utan de andra aktiviteter som barnen går miste om genom att tillbringa timme efter timme med nosen vänd mot rutan. Att prata med sin mamma och pappa till exempel.