Att skolbarnen säljer majblommor i april, det vet de flesta. Och att behållningen går till välgörande ändamål, det vet också de flesta. Men att det är uteslutande är barn och familjer i Piteå som får del av pengarna, det är det nog inte så många som vet.
De lokala majblommeföreningarna i Pitebygden samlar ihop mer än 500 000 kronor varje år, merparten på försäljningen av majblommor men också via bidrag från vissa företag och föreningar. Av denna halvmiljon går en del tillbaka till de unga försäljarna:
Guldkant
– Vi ger tio procent av försäljningen i bonus till barnen som sålt och skolan får också tio procent, som brukar användas till litet guldkant i skolsammanhang – lekmaterial, en utflykt eller något sånt, berättar Eina Granberg, ordförande i Piteföreningen.
Resten delas ut till barnfamiljer i Piteå som behöver det, till barn som riskerar att hamna i utanförskap därför att familjen inte har råd.
– Det kan handla om allt från att tvingas skippa cykelutflykten, helt enkelt för att man inte har någon cykel, till att behöva en dator för att kunna hänga med i skolan och bland kompisarna, säger Granberg. Datorer är liksom mobiltelefoner inte längre "onödigt lyx" utan många gånger helt nödvändigt för barnen av i dag.
Ungefär 250 000 kronor delas ut som "guldkantspengar" av Piteföreningarna varje år, förutom "stan" finns lokala föreningar i Munksund, Öjebyn och Hortlax.
Sjävlklara behov
Majblomme-pengarna får inte gå till exempelvis mat, kläder och skor, det ska samhällets skyddsnät stå för, men många gånger handlar det ändå om till synes självklara behov:
– Vi ger ofta bidrag till glasögon, tandställning och idrottsutrustning, berättar Elsie Lundmark. Till exempel tandställning får ju barnen via landstinget, men om den går sönder – ja, då får de betala själva och det har "våra" familjer inte råd med.
De flesta ansökningarna kommer direkt till majblommekommittén, men det kan också vara kuratorer, lärare, idrottsledare eller grannar som hör av sig och berättar om familjens situation. Då tar majblommedamerna kontakt själva.
– Vi har ju korta beslutsvägar och god lokalkännedom, så det brukar gå bra. Är det nån i Munksund till exempel, ja då vet jag vad det handlar om eller i vart fall vem som vet, säger Inga Holmqvist.
Hjärtskärande
Fortfarande är det "skämmigt" att vara fattig, men liksom så många andra engagerade upplever Majblommeföreningarna att behoven bara ökar, att klimatet blir hårdare och behoven större.
– Många ansökningar är rent hjärtskärande, säger Eina Granberg och vi försöker så snabbt som möjligt att hjälpa till med det som är "viktigt och nödvändigt" som vi brukar säga.
Julen är givetvis högsäsong, men liksom kyrkan påminner damerna om att behoven finns året om. Alla tre har lång erfarenhet, 14–19 år, och skulle egentligen önska att andra kunde ta vid men fortsätter – för fattigdomen och utanförskapet tar aldrig paus eller semester.