Mååål!!! I sista minuten

Jag har sett mycket fotboll och vet att en match slutar först när domaren blåser för full tid, men jag måste medge att jag slutade hoppas på att Barcelona skulle kvittera. Den andra Champions leauge-semifinalen tickade obönhörligt mot sitt slut och Chelseas kompakta och välorganiserade försvar glänste av guld och diamanter. Kanske den bästa defensiv jag sett. Visst, Barcelonas skickliga bolltrollare tilläts äga bollen, men det utmynnade aldrig i några egentliga farligheter.
Barcelona fick dessutom backen Abidal utvisad och även om jag inte gillar Chelsea så måste jag medge att laget bestals på minst en straff. Jag tänker på neddragningen/kapningen av Drogba, men det fanns fler möjliga, om än inte självklara, straffsituationer.

Matchen var inne på den tredje övertidsminuten och vi satt där i soffan och trodde att det var över för det bollskickliga Barcelona då en slumpartad chans dyker upp från nästan ingenstans. En tilltrasslad situation, en misslyckad rensning och plötsligt kunde den underbare Iniesta kvittera till 1-1 med en väl avvägd yttersida.
En närmast karnevalisk glädjeyra uppstod på planen och hemma i tv-soffan skrek vi rätt ut. Glad, absolut, men den som har upplevt idrott i så väl glädje som sorg känner givetvis sympati med de förkrossade Chelseaspelarna och kan till viss del förstå deras monumentala ilska mot den norska domaren.

Chefen, som är fanatisk Chelseasupporter, är inte på jobbet på torsdagen. Han ska fixa med segelbåten heter det. Jag misstänker att han tänker segla bort och ut till de oändliga haven där vågorna kan skölja honom hel igen. Fast sedan mejlar han och det är då man blir lite orolig. Chefen skriver:
"Jag är på väg till Norge. Ska ta ett snack med en svartklädd idiot och befria honom från en visselpipa".
Mmm, kan, som sagt, förstå det och jag misstänker att norrmannen Tom Henning Övrebö har dömt färdigt i de här sammanhangen. Fast, sorry, Boss, det är alldeles underbart att det glimrande Barcelona spelar final mot Manchester United i Rom. Som en bal på slottet, alldeles underbart.

Skrev inledningsvis att jag vet så väl att en match inte är över förrän slutsignalen. Trots denna vetskap slog jag i vredesmod av tv:n när USA prickade in 5-2 på ett minst sagt virrigt och lamslaget Sverige i hockey-VM.
Dagen efter skjutsade jag sonen som skulle på träningsläger i Stockholm. (Som en parentes kan jag nämna att Piteå IF P93/94 slog Brommapojkarnas 94:1 med 5-0. BP har inte hämtat sig än). Hur som helst, vid samlingsplatsen stod ett antal pappor och någon frågade om jag sett matchen.
"Usch, jag slog av när jänkarna tryckte in 5-2".
"Slog av? Sverige vann ju med 6-5", replikerade pappan.
Aj aj, här har man alltså missat en klassisk vändning och inombords förbannade jag min, som det visat sig, förhastade åtgärd.

Nästan lika illa var det i lördags. Kvällens höjdpunkt var klassikern mellan Real Madrid och Barcelona i spanska ligan. Då ringer en polare och vill spela poker. Jag velar och neggar, men han bönar och ber och till slut ger jag mig. Visst, poker är kul och jag gick plus, men 6-2 till Barcelona hade definitivt slagit vinsten i heads up. Par i tior mot par i sjuar.