Lyckliga gatan

Sörbyskolan med anor från 1890-talet, låg cirka tre kilometer från vårt hem. I den rödmålade skolan på höjden, som inrymde klasserna 1:an, 2:an och 3:an, hade även min far och hans syskon gått i lära. Att cykla till skolan någon kall vinterdag kunde ibland bli till ett litet äventyr.
Full vintermundering var vad som gällde, om min mor fick bestämma. Ja, det hände att man var så påpälsad att man knappt kunde cykla, eller överhuvudtaget röra på sig för att komma i tid, helst då cirka 10 minuter i förväg.

Sörbyskolans matsal låg högst däruppe strax under takåsarna. Inte förrän långt senare blev den klassad som brandfarlig och fick flyttas ner, allt för att befrämja säkerheten. Själv tillhör jag den fossilart som även gick i skolan på lördagar.
Dagen till ära läste vår fröken om "Pelle Svanslös i Amerika" och varje gång som elaka Måns fick på nöten, så hurrade hela klassen. Måns hade för det mesta Bill och Bull vid sin sida, dessa sagovärldens mest tragiska figurer, som liksom en känd pastor Jansson, inte hade några bestämda åsikter om någonting.

Hemma i en vrå i köket tronade vår svarta transistorradio. Den bjöd oss på en allehanda blandning av svensktopp, det ska vi fira, dagens dikt, riksronden, skivor till kaffet, frukostklubben och mycket, mycket mer.
I december året 1967 hamnade Anna-Lena Löfgrens "Lyckliga gatan" på svensktoppslistan, och därefter kunde man varje lördagsmorgon och en bra bit in i 1968 höra min mor sjunga duett i "Lyckliga gatan, du finns inte mer, du har försvunnit med hela
kvarter ..." och 1967 var det år då jag fyllde 10 år. Beatles låg på topplistorna och i kvällsnyheterna kunde man i oktober se och höra att gerillaledaren Che Guevara tillfångatagits och skjutits i Bolivias djungel.

Men det där tillhör de vuxnas värld, huvudsaken var att jag varje torsdag kunde inhandla min Kalle
Anka, för att låta mig förflyttas in i Ankeborgarnas värld tillsammans med Musse Pigg, Långben, Kajsa Anka, Oppfinnar-Jocke och naturligtvis farbror Joakim.

Därhemma på vår egna lyckliga gata kunde jag ibland ses sätta tungspetsen mot vår bros ledstång, fastän jag visste vad som händer. Jag gjorde det åter och åter igen. Där satt jag fast som i ett skruvstäd, medan jag ivrigt försökte få min mors uppmärksamhet, och om inte så kanske att jag skulle bli "tunglös" för resten av mitt liv.
Äventyret med ledstången slutade för det mesta lyckligt, ja tungan sitter ju fortfarande kvar på samma plats, som den alltid gjort.
Sörbyskolan är idag borta, men ibland när jag har vägarna förbi, så tycks jag åter se alla dessa barn som en gång lekte där ute. Och jag kan se mig själv sittandes på min cykel med den gröna ryggsäcken bak på ryggen, på väg hemåt till min mamma som står vid spisen och sjunger "Lyckliga gatan, du finns inte mer, du har försvunnit med hela kvarter".