Luddwigs paltbrev

Hej vänner!
Efter en orolig natt när min store, tjocke husse fått för sig att jag haft sviter efter mitt senaste läkarbesök måste jag rapportera följande:
Han har sprungit i trappan och kollat att jag andats. Öppnat munnen på mig ett antal gånger för att se så att jag inte blöder.
Så himla störigt. Tänk om jag skulle uppträda på samma sätt mitt i nätterna. Nog är jag rädd att han skulle reagera.
Han ringde djurkliniken fotlöst på morgonen. Vi fick en tid påföljande dag.
Nu kommer det värsta jag varit med om.
Han bestämde sig för att koka palt. Konsulterade en kokbok och satte igång. Tur att jag har ett starkt psyke.
Mjölet dammade så att brandvarnaren löste ut. Vilket himla liv. Smeten var för tunn varför den klibbade fast i hans händer. Mera mjöl i baljan boys. Den första palten, stor som en medicinboll, dök ner i pannan.
Fläsket brann och hamnade mest utanför palten. Nog är det en evinnerlig tur att vi bor i skogen. Ni skulle ha hört hans svada.
Ändå, när jag till slut konstaterade att de sista paltarna blev förhållandevis runda med fläsket inuti, blev jag liksom stolt. Han är ju som eljest min husse. Tror att allt är möjligt ... förlåt, möjligt.
Är ändå helt klar över att det verktyg som avbildas ovan kommer att vara ovärderligt när rätten skall intagas.
Kulor av stål har inte en chans. Något så fantastiskt hållbart kan bara kompositbolaget närstädes tillverka.
På något sätt är det ändå ganska bra att det finns vilja. Annars skulle det inte startas några nya projekt.
Gruvar för morgondagen. Människorna på kliniken är helt underbara. Funderar bara varför dom då rakar min tass och sticker en nål i den. Vi lämnar det därhän. Vi lyfter på hatten och tar tre steg framåt.
Åter familjen Swärd:
"Det är viktigare att fullgöra ett arbete än att påbörja det!"