Löpband, sladderben och den egna viljan
Och även om jag springer på stället, på ett löpband kopplat till ett eluttag med ett flertal tv-skärmar som pumpar ut bilder framför mig - och allt det i en källare - så andas jag ändå ny luft. Lungorna fyllda med nya krafter, nytt lugn när jag går därifrån.
Nu har jag inte tränat på ett tag. Magsjuka och förkylningar har avlöst varandra och när sjukdomseländet började vara över fick jag knäproblem. Det är kanske en förenkling att skylla mitt bitvis irriterade humör på träningsbrist, men på sistone har jag verkligen kämpat för att hitta min väg och mitt sätt att hantera situationer där min vilja och min dotters vilja inte är samstämmiga.
Ibland tror jag att jag försöker leva upp till någon slags roll. I alla möjliga sammanhang har man sett föräldrar bära ut sina gallskrikande, golvrullande barn från butiker. Benen försvinner visserligen under Siri och hon förvandlas till en vattenpöl på golvet hemma eller i mataffären, men hon skriker inte (än). Fram till nu har jag gjort som jag trott att en förälder bör göra. Bära ut, prata bestämt. Förklara. Men jag vet inte. Instinktivt tror jag inte att linjen håller hela vägen.
Om Siri inte vill borsta tänderna (i förlängningen inte gå och sova) kan jag bråka mig igenom tandborstning, läsning och godnattning.
Jag kan också ge henne några minuter för sig själv på toaletten och sedan göra proceduren med en munterflicka i jämnmod.
Jag kan känna med henne, att hela tiden ha någon som säger att nu ska vi åka dit, nu ska vi åka hem därifrån, nu ska vi göra si och sedan ska vi göra så.
Jag förstår att hon behöver hitta sitt sätt, sin väg och att när orden inte räcker tar hon till sladderbenen. Samtidigt är tid inte alltid lösningen, då kommer vi snart till nästa anhalt som stavas förhalning istället.
I början av mitt mammaskap skrev jag en krönika om att hitta mitt sätt att vara förälder och att jag då inte visste hur mitt beteende och synsätt skulle se ut. Nu är grunden lagd, men samtidigt behöver den byggas på och förändras hela tiden. Genom att reflektera, tänka och prata med andra hittar jag mig själv som förälder mer och mer.
Nåväl, när jag jobbar mig svettig på gymmet är jag med om en surrealistisk upplevelse. I mp3:n har jag laddat in en skiva jag ska recensera. Alesha Dixon sjunger om att "Italians do it better" (och ja, "it" handlar verkligen om att göra "det") till medryckande poprock. Men på plattskärmen framför mig kan jag inte undgå att ta del av det som jag senare kollar upp är dokumentären "Räddad av fienden". Reportern Thomas Lundström och fotografen Pelle Wickman har under en längre tid följt Tobias Rawet som satt i koncentrationslägret Ravensbrück under andra världskriget. Korniga svartvita bilder på utmärglade fångar ristar sig in i min kropp.
En av stillbilderna föreställer ett litet barn, kanske
Tobias Rawet, jag vet inte för Alesha Dixon sjunger just "Ooh baby I like it like that".
Men min kropp vet. Känner. Jag vill åka hem och hålla min flicka nära. Nära.
Så innerligt nära.
Så jobbar vi med nyheter