Han var nykter men trött. Och chaufför. Den efterlängtade PDOL-fredagen den 25 juli hade kryddats med både E-type, Bo Kaspers, wokad souvas och gatumingel, och solen var näst intill på väg upp lördag morgon när flickvännen lämnades av i Böle, och ekipaget fortsatte söderut längs E4.
– Jag körde. En gemensam flickkompis följde med. Hon bodde också i Jävre. Men strax innan vi nådde fram till byn måste jag ha nickat till i bilen...
Martin Skoog sitter i rumssoffan i sin tvårumslägenhet mitt i Piteå och berättar.
Han hymlar inte om sin hjärnskada efter trafikolyckan. Men sviterna har inte påverkat det intellektuella utan snarare hans uthållighet, konsten att sortera olika intryck, stänga ute ljud, fokusera.
– Jag blir trött fort, tvingas lägga mig ner och vila med jämna mellanrum, säger han och gestikulerar med den högerarm som en gång var en ”död” kroppsdel i en svårt ansatt kroppshalva.
Det gick fort när den vita Ford Sierran skar ner i dikeskanten. 110 km/h. Bilen skakade. Och det var då Martin vaknade upp ur sin korta slummer.
– Jag vred ratten, försökte få upp bilen och minns att jag tänkte ”det här går ju bra”.
Men det gick inte bra. Martin hann uppfatta en punktering på höger framdäck – en händelse som bekräftades i den senare polisrapporten – innan allt blev svart.
Sekunderna som följde skulle förändra 18-åringens liv för alltid. Och hans 19-åriga flickkompis Jenny, som åkte med utan bilbältet på, hon kastades ut ur fordonet genom en ruta och omkom direkt på olycksplatsen.
– Bilen voltade, snurrade flera varv. Jag vet inte hur många. Jag förlorade medvetandet och just då hängde mitt liv på en mycket, mycket skör tråd, säger Martin Skoog.
Han tittar på urklipp från PT publicerade i måndagstidningen den 28 juli 1997, efter den festglammande PDOL-helgen.
Singelolyckan är placerad högst upp på förstasidan. ”Bilkrasch krävde liv”. På insidan berättar rubriken ”19-åring omkom i våldsam bilkrasch”.
Bilderna på det totalkvaddade fordonet med avklippt tak och veckad plåt vittnar om farten, smällen och hårda dunsar. Olyckan skedde på E4 i den sista nedförslöpan ner mot Jävre, bara 700–800 meter från Martins föräldrahem.
– Genom en märkligt lycklig slump var en av de första på olycksplatsen en semestrande överläkare från Uppsala på väg söderut med sin familj. Den tillfälligheten räddade mitt liv, har jag fått berättat. Läkaren slog larm, höll luftvägarna fria, såg till att jag kunde andas.
Medvetslös och mycket svårt skadad iltransporterades Martin Skoog samma dag till Universitetssjukhuset i Umeå. Utgången var oviss, hjärnan svällde. I tre månader var Martin bortom all kontakt.
– Tre månader sägs vara en viktig tidsgräns. Vaknar man inte upp under tiden försvårar det drastiskt chanserna till rehabilitering av sargade nervbanor.
Drygt 18 år har passerat sedan olyckan på E4.
– Jag har aldrig haft problem med att prata om det som hänt. Jag har aldrig känt skuld, om än min medpassagerare dog. Det här var en olyckshändelse, olyckliga omständigheter med en punktering som bidrog till ett förfärligt tråkigt slut, säger Martin.
Men uppvaknandet under hösten 1997 blev en svår chock. Vetskapen om Jennys död nådde fram.
Martin kunde inte prata, inte göra sig förstådd, inte stå eller gå. Kroppens högersida var i det närmaste obrukbar, armens nervsystem var ur funktion.
– Jag fick börja om från början. Lära mig praktiskt taget allting på nytt. Det var oerhört kämpigt, och än värre blev det när olika personer inom vården och psykiatrin dömde ut mina chanser att komma tillbaka, minns han.
Pessimismen utifrån blev dock en källa för outsinlig kampvilja.
– Trafikolyckan skedde strax innan jag skulle börja det tredje året på Samhällsprogrammet på Strömbacka.
– Nu väntade massor av rehabträning istället för plugg. Men så småningom kunde jag återuppta mina studier, dock inte på Backa. Jag läste istället ett år vid allmänna musiklinjen på Framnäs. Men det finns olika betygskriterier och först efter ett års studier på komvux lyckades jag få min gymnasieexamen.
Nästa mål blev att plugga till fritidspedagog – vilket Martin också blev avrådd ifrån på grund av ett skadat närminne.
Men med tjurighet och knuten hand i byxfickan utmanade han tvivlarna för fyra års studier vid LTU i Luleå.
– Jag hade ångrat mig för evigt om jag inte provat, och testet höll ju hela vägen ut, konstaterar han.
En fullbordad examen har banat väg för arbetsuppgifter vid skolor och fritidshem runt Piteå med omnejd, däribland Norrfjärden, Lillpite och Sjulsmark. Martin har senare också hunnit plugga vid en bibelskola i Stockholm.
Parallellt med all rehabilitering, pluggande, all fysisk och psykisk kamp för att återfå ett någorlunda normalt liv har Martin även drivit en lång process mot ett försäkringsbolag som hårdnackat vägrat honom livränta.
– Efter många års kamp med mängder av möten och tester har jag äntligen fått rätt, vilket numer ger mig en månatlig livränta, en bra ekonomisk bas för ett drägligt liv.
– Men det betyder också att jag inte kan ta några heltidsjobb utan bara kortare inhopp här och var, bland annat hos HSO (handikappföreningarnas samarbetsorgan) som ju passar bra i den livssituation som jag nu befinner mig i.
Trots olyckan och skadorna är Martin Skoog sedan länge godkänd och fullt kapabel att köra bil.
– Det är många år sedan jag klarade körkortstesterna och det funkar bra, däremot undviker jag att köra längre sträckor då all fokusering i trafiken gör mig trött. Jag vet mina begränsningar. Längre än till Luleå far jag aldrig. Sedan måste jag vila och ladda med ny energi innan hemfärden, säger han.
– Jag tänker inte så ofta på olyckan numer. Jag orkar inte älta för det tjänar ingenting till. Jag har accepterat min livssituation, men jag har också lyckats mobilisera en ständig drivkraft för att bli bättre och njuter av varje framsteg hur litet de än må vara, säger Martin Skoog, plockar fram gitarren, tar ett barréackord och spelar på strängarna med den högerarm som till sist vaknade till liv.