- Jag kommer ursprungligen från en annan ort i Sverige. Men nu finns det bara en enda person där som har min adress och förmedlar min post hit. När jag flydde fick ingen veta vart, säger Lisa.
Började med chatt
Hon sitter hemma vid köksbordet med sin sambo bredvid sig som stöd. Då och då tittar hon ut genom fönstret för att samla ihop alla känslor som bubblar upp när hon tänker tillbaka på vad hon varit med om.- För två år sedan träffade jag en kille på internet. Vi chattade ett tag och sedan frågade han efter numret till min mobiltelefon. Han verkade trevlig och jag trodde inte det var så farligt att lämna ut det, berättar Lisa.
Det var ett beslut hon snart fick ångra. Efter en tid ringde mannen upp och berättade att han var på väg till Lisas hemort. Han ville att de skulle träffas och hitta på någonting tillsammans.
- Eftersom jag inte kände honom så åkte vi på en fest hos min kompis. Jag ville inte att vi skulle vara ensamma.
Killen som förbytt
Efter festen sov de över hos Lisas vän, som bodde i en annan stad, och blev kvar där ytterligare några dagar. När Lisa sedan erbjöd sig att vakta en annan kompis lägenhet började eländet. Killen, som hittills varit trevlig och vänlig, blev som förbytt.- Han frågade om han kunde få sova en natt på soffan innan han åkte hem. Jag kunde inte säga nej, berättar Lisa.
Hon tystnar och tittar på sin sambo som nickar uppmuntrande.
- Det fanns ingen telefon i lägenheten, fortsätter hon.
"Jag fick inte gråta ..."
Lisa hade sin mobil med sig, men den gjorde mannen obrukbar genom att ta ut sim-kortet och bryta av det på mitten. Nu var hon helt i hans våld och än värre blev det när hon upptäckte att han var beväpnad med en pistol.- Han tog med mig i sin bil och jag vågade inte protestera. Jag fick inte gråta, han tyckte det var ett tecken på svaghet.
En mardrömslik tid följde när Lisa och mannen flyttade runt hos hans kompisar. Han missbrukade steroider och levde på olika sorters kriminalitet.
"Jag var livrädd"
- Han fick för sig att jag var hans tjej. Jag var livrädd, men vågade inte visa det för honom. Han visade ett papper på att han suttit i fängelse för kvinnofridskränkning och var otroligt hämndlysten på kvinnan som anmälde honom. Hon var gravid och jag fick höra att han skulle ta hand om hennes barn när det föddes. Hon skulle minsann må lika dåligt som han gjorde i fängelset, säger Lisa.Den psykiska misshandeln trappades upp och fortsatte. Mannen ville hela tiden ha bekräftelse på att Lisa var rädd och att det var han som bestämde. Hon fick en pistol riktad mot sitt huvud för att hon skulle förstå att han menade allvar.
- Jag log och höll med honom om allt han sa. Jag vågade inte säga emot och ville bara att dagarna skulle gå. Han misshandlade mig aldrig med knytnävsslag, men jag fick blåmärken när han nöp och knuffade mig. Han berättade för mig att han hade kontakter och många som hjälpte honom. Han sa "du är aldrig säker om du försvinner", berättar Lisa.
Främmande stad
Hon reser sig från stolen och ursäktar sig: "Jag ska bara ta några bloss på balkongen", säger hon. Sambon hinner precis ta mer kaffe innan hon är tillbaka och fortsätter att berätta.- Vändningen kom när jag fick tag i mamma och hon kontaktade kvinnojouren.
Någon dag senare kom Lisas föräldrar tillsammans med civil polis och hämtade henne. Hon fördes till en av kvinnojourens lägenheter och fick veta att hon måste flytta till en främmande stad. Det fanns några olika orter att välja mellan.
- Piteå lät vettigast. Inom 24 timmar var jag på väg och kvinnojouren här mötte mig när jag kom fram. Jag flyttade in i deras lägenhet.
En ensam tid följde. Lisa vågade knappt gå ut och när hon väl gjorde det hittade hon ingenstans. Hon började bearbeta det som hänt och kom fram till att hon måste byta namn.
Vågade sig knappt ut
- Nytt personnummer kunde jag inte få. Jag har egentligen inte skyddad identitet - det kallas skyddad adress med kvarskrivning.Kvarskrivning innebär att Lisa är skriven i sin hemkommun och att hennes post förmedlas till Piteå av en handläggare. Att inte ha fått ett nytt personnummer innebär dagligen problem, inte minst när hon behöver kontakta någon myndighet.
Fortfarande rädd
- Jag kan inte stå som ägare på en bil eller en lägenhet. Inte ens kommunalt ägda Pitebo kan garantera att de inte lämnar ut mina personuppgifter om någon ringer och utger sig för att vara journalist. Det är svårt att få jobb här när man inte kan lämna några referenser och jag kan inte ha patient- eller rabattkort. Det han har gjort mot mig har förstört mitt liv, säger Lisa.I dag har hon bara kontakt med den närmaste familjen och en barndomsvän. Lisa är fortfarande rädd för att vistas ute när det är mörkt och hon undviker folksamlingar. Att gå på stan och fika ensam är inte att tänka på.
"Man lär sig leva
med problemen"
- Någon okänd behöver bara titta på mig för att jag ska bli osäker. Han har ju mitt personnummer och lämnar han bara det på rätt ställe får han veta mitt nya namn. Det här har ju blivit vanligare och vanligare så jag tycker att myndigheterna borde veta vad de ska göra, säger Lisa.Hon tystnar och hennes blick söker sig mot köksfönstret innan hon fortsätter.
- Men hur dumt och konstigt det än låter så lär man sig att leva med problemen.
För första gången under hela intervjun syns tendensen till ett leende i hennes ansikte.
Fotnot: Lisa heter egentligen något annat.