Det är en februarikväll 2018 och Lisa Hellmer har precis blivit hemskickad från akutmottagningen, gravid i tionde veckan. De hinner inte långt innan Lisas sambo Patrik får stanna bilen och snart ligger hon vid vägkanten och hulkar.
– Då kände jag att jag inte orkade mer. Jag kunde inte åka hem. Efter det blev jag inlagd i Sunderbyn och fick dropp och medicin i armen. Jag kunde inte svälja tabletter utan att de kom upp.
.
Under hela graviditeten var Lisa konstant illamående.
– I början sa folk att det hörde till att må illa, speciellt den första tiden. Men när jag blev inlagd med dropp och intravenösa mediciner för att jag var dösjuk var det ingen som sa så länge. Min mamma och syster mådde inte precis toppen under sina graviditeter så jag visste att det kunde vara tufft. Men jag hade ingen aning om att det kunde vara så illa.
Lisa beskriver det som att ha magsjuka i nio månader.
– Men illamåendet lättade inte ens efter att jag kräkts. Ibland kunde det vara en minut när jag inte mådde illa. När det var som värst spydde jag tjugo gånger om dagen och i perioder kunde jag inte svälja min egen saliv. Jag kunde inte ens ta hand om mig själv, jag var som ett kolli.
.
Vi sitter med kaffe och tända ljus på övervåningen av Lisas företag Pensionatet, en samlingsplats på Norrmalm med bed and breakfast, sommarkafé, restaurang och gårdsbutik. På nedervåningen förbereder personalen på Kiosken pizza och vin kvällens servering. Då och då hörs glada skratt från Lisas dotter Idde.
För efter de där gräsliga nio månaderna kom det ju ett barn.
– Innan jag blev gravid hade jag funderat väldigt lite på att bli mamma. Att ha barn har inte varit självklart för mig och eftersom jag blev så sjuk fick jag inga känslor för barnet i magen. Jag tänkte aldrig på att det skulle komma en bebis, men jag var samtidigt aldrig arg på bebisen eller ville ta bort den. Det enda handlade om hur jag skulle klara dagen.
.
Vanliga förberedelser som att fundera på namn eller köpa barnvagn blev aldrig aktuella.
– Vi var på en bebisaffär en gång och tog lite saker på måfå, mer var det inte. Det mesta är suddigt, men jag kände ju att det sparkade i magen och det var kul. Tror jag. Det var nog fint för Patrik att känna det i alla fall. I efterhand tänker vi att vi borde ha tagit reda på om det var en tjej eller kille i magen. Det hade kanske hjälpt oss pyttelite att skapa någon relation till barnet.
.
Hur såg dina dagar ut?
– Jag sov mycket, men vaknade och var tvungen kräkas på nätterna också. Jag klev ofta upp efter lunchtid och försökte göra något. Det enda som gav energi var att åka till Pensionatet och träffa folk. Även om jag såg ut som sju svåra år var det fint att få prata med gästerna och tänka på annat en stund. Jobbet blev som terapi. Det tog lång tid för mig att säga att jag inte orkade och jag sjukskrev mig inte förrän sent i graviditeten. Hur jag mådde gick inte riktigt ihop med att vara egenföretagare och samtidigt vara med och öppna ny restaurang.
.
Bara Lisa öppnade bildörren på jobbparkeringen började hon må illa av doften från den nylagada maten som letade sig ut.
– När jag kunde äta var det barnslig mat som gällde, som köttbullar och makaroner eller plättar. Men bara lukten av mat – eller olika personer – kunde göra att jag började må illa.
.
Efter en period när kräkningarna var något bättre vände det neråt igen.
– Andra gången hade Patrik precis åkt till fjällen och jag ringde till honom och stortjöt. Det var vidrigt och jag var så ledsen. Det var andra gången jag blev inlagd för att få dropp och medicin. Den mentala hälsan gick spikrakt ner och jag såg ingenting positivt. Jag blev rädd för att det alltid skulle vara såhär, att det inte berodde på graviditeten. Jag brottades med tankar om att jag inte skulle orka leva om det inte gick över.
Förutom mediciner, huskurer mot illamående och akupunktur fick Lisa också träffa en terapeut.
– Men det fanns ganska lite hjälp att få. Däremot blev det tydligt att jag var deprimerad och jag fick öka min antidepressiva medicin. Det är så konstigt, en graviditet ska egentligen vara något positivt, men jag drabbades av all annan skit också. Jag hade foglossning som gjorde att jag inte kunde gå, högt blodtryck och ledvärk.
.
När det närmade sig förlossning bad Lisa om att bli igångsatt, men det blev inte så.
– En torsdag två veckor innan hon skulle komma var jag på kontroll för mitt blodtryck och det visade sig att det var alarmerande högt. Därför skulle jag åka till Sunderbyn tidigt morgonen, men på kvällen satte värkarna igång och när vi kom till förlossningen var Idde ute efter två timmar.
Lisa säger att hon tror att hon fick den förlossning som hon klarade av.
– En utdragen hade jag inte orkat. Det gick faktiskt jättebra, men i efterhand har jag förstått att mitt blodtryck var så högt att det kunde ha gått åt helvete.
.
Den nyblivna familjen låg kvar extra länge på bb. För även om bebisen mådde bra så gjorde inte hennes mamma det.
– Men i samma sekund som Idde kom ut gick illamåendet över och jag har inte varit i närheten av att spy. Däremot hade jag länge fysisk smärta i halsen och mitt blodtryck fortsatte att spöka.
.
Även om Lisa aldrig kunde skapa något band till bebisen i magen ordnade det sig när Idde kom ut.
Men även om graviditeten och illamåendet var över, förvandlades livet inte till en rosenröd bebisbubbla.
Den första tiden hemma med Idde är dimmig.
– Hela graviditeten var en sjuk pärs för relationen, allt blev lite snedvridet. Vi var inte i något skick för att ta hand om en bebis, men vi hade tur och fick ett friskt barn som sov mycket. Jag borde inte ha varit föräldraledig första tiden. Jag borde ha varit sjukskriven och Patrik skulle ha varit föräldraledig, men det är lätt att vara efterklok. Det här har tagit hårt på oss och det är först nu som det börjar vara okej, men vi är inte i mål än och så får det vara.
.
Lisa har haft ett stort behov att prata om det hon gått igenom.
– Men jag hör inte mig själv berätta det lika ofta nu, det är lite enklare att hantera. Med tiden är det naturligt att minnena bleknar och tanken på att vara gravid igen känns lättare i dag – även om den fortfarande känns vidrig också. Det här har gjort oss så illa och vi är verkligen inte starka nog för att gå igenom något liknande.
Har man en gång haft hyperemesis gravidarum är risken större att drabbas igen.
– Om jag skulle ha fler barn någon gång skulle jag vilja bli nedsövd och checka ut i nio månader. Men då skulle Idde inte ha en mamma och det känns ju inte schysst.
.
Hur tänker du om det du varit med om i dag?
– Jag tycker fortfarande att det var meningslöst. Jag lärde mig inget och det var bara hemskt. Det hjälpte inte ett dugg när folk försökte peppa mig genom att säga att jag skulle tänka på bebisen som belöning. Det betydde ingenting. Jag kunde ha haft en normal graviditet och fått mitt barn ändå.
.
Vad har du för tips till andra som är med om samma sak?
– Jag kan lova att det går över. Det finns ett slut. Och att det är okej att bara vara gravid och må skit. Lägg ner prestationsångesten om det så handlar om jobbet eller om att blommorna hemma behöver vatten. Det gör ont att inte orka, men skit i det. Det viktigaste av allt är att hitta någon som varit med om samma sak som kan peppa och som förstår. Någon som tror dig och vet att du inte är galen. Jag är gärna den personen för någon annan.