Kvinnor står i rader och deras fötter rör sig synkroniserat. Plötsligt klappar alla i händerna. Det är Lillpite Ullstrumpers som har linedance i Badhusparken.
– Vi hoppas att vi ska lyckas värva nya dansare, säger Anna Niemi, styrelsemedlem i Lillpite Ullstrumpers.
En av deltagarna är Jennifer Ölund. Hon har dansat sedan 2001 då hon var åtta år. Då drog hennes moster med henne på en kurs i linedance.
– Efter de första gångerna sa min moster till min mamma att jag inte hade någon taktkänsla alls, säger hon.
Sedan dess har Jennifer både hunnit tävla i linedance och utbilda sig till instruktör.
– Vi är som en familj. Det är som att ha en massa extramammor.
I linedance är det en specifik koreografi till varje låt. Dansstegen är samma över hela världen, vilket är något Jennifer uppskattar.
– Det är sjukt häftigt att vara på något större event där folk som har helt olika nationaliteter kan samma koreografi, säger hon.
Jennifer upplever att det finns förutfattade meningar om linedance.
– Många tror att vi bara dansar till countrymusik, men vi dansar till i princip allt som går på radio.
– Jag tycker det är synd att vissa har fördomar. Alla borde prova linedance innan de dömer.
En annan deltagare är Britta Janserius.
– Ju fler som dansar desto roligare blir det. Sen är det gymnastik för hjärnan, säger hon.
Sedan startar nästa låt och Britta Janserius skyndar sig upp på dansgolvet.