Hon minns hur hon spelade för sin farmor precis innan hon gick bort.
- Jag var sju år. Hon ville att jag skulle spela för henne, någon gammal psalm. Det kändes starkt och jobbigt, men jag visste inte vad som var fel. Det kändes bra när jag började spela och jag såg att hon mådde bra av det, minns Lina Öberg när PT träffar henne hemma i Skuthamn.
Hittade ny röst
13 år gammal sjöng hon in "The rose", "Nothing compares 2 u" och en egen låt i en lokal studio, vilket gav mersmak.Tio år senare heter favoriterna sådant som Stina Nordenstam, Coldplay, Bo Kaspers orkester och, kanske den största av alla, Björk. För några år sedan förändrades plötsligt Lina Öbergs sångsätt.
- Jag höll på med en låt och upptäckte hur min röst gled in i någonting helt annat än det jag gjort förut. Det kändes naturligt att sjunga så. Jag kände "så här vill jag att det ska vara", att använda rösten som ett instrument, mer än för att bara sjunga fint.
Rysk inspiration
Hon slutade bry sig och "lät det bara komma ut", vilket kändes bra. Ögonblicket påverkade hennes sätt att skriva låtar.- Jag började se nya möjligheter. Tidigare hade jag tyckt att alla texter måste handla om kärlek eller känslor. I stället för om möten med människor kan det vara om resor eller saker. Det behövde inte vara om smärta. Jag kan skriva om pannkakor bäst jag vill.
- Jag kände att jag måste skriva en låt om det, men det blev inte lika känslosamt som jag trodde, snarare mörkt. Jag tänkte på ryska låtar, lite sextakt och dragspel ... Jag sjunger den på olika sätt varje gång.
Hon spelar jämt och hävdar bestämt att hon mår dåligt om hon inte får göra det. Låtskrivandet går däremot i perioder. Jag behöver inte må dåligt för att skriva någonting bra. Jag kan vara superglad och ändå skriva.
Hatkärlek
Man måste börja någonstans, resonerar Lina Öberg som spelat på bröllop, begravningar, kafeer och festivaler. På en spelning på Polstjärnan fick hon några i publiken att gråta.- När jag ska upp på scenen är jag förbaskat nervös. På Face Fron höll jag på att svimma. Det blev nästan svart för ögonen. Efter en halv låt brukar jag känna att "okej, nu kan vi det här". Jag har någon slags hatkärlek till scenen.
- Jag skulle inte vilja vara en artist som bara gör skivor. Jag vill nästan hellre spela live. Att möta andra människor, det är ju belöningen.
Musiken beskriver hon med ord som melodiös, halvlugn och harmonisk hellre än att sätta en etikett. Målet är att ge ut en skiva och just nu spanar hon och musikaliske kumpanen Daniel Tukia efter tänkbara producenter att samarbeta med i framtiden.
- Jag vill att så många människor som möjligt ska få möjlighet att höra vad jag kan göra. Jag vill förmedla min konst.