Anledningen till att Lillpitekvinnan anklagades, dömdes och sedan brändes på bål var de hårda ord hon utslungade mot sin matmor, en prästfru i Arvidsjaur. Detta efter att ha anklagats för att ha stulit två garnnystan.
Häxeriets masspsykos
Med hänvisning till bland annat bibelns ord "En trollkvinna skall du inte låta leva" (2 Mos 22:18) började kyrkan under häxprocessernas tid ordna rättegångar mot personer som ansågs besitta kunskaper i bland annat "trolldom och magi." I många fall användes små barn som vittnen, vilka målade ut bilder av hur de själva och andra förts till Blåkulla och där umgåtts med djävulen. Nästan samtliga anklagade var kvinnor.Konstateras kan att, när häxeriets masspsykos var som värst, det vid olika processer dömdes och avrättades fler än 300 människor. Minst hälften av dem från de nordliga delarna av vårt land. Mycket kanske beroende på att här fanns många kvinnor med kunskaper om hur man med naturens växter kunde läka och bota sjuka. En kunskap som väckte avund. Elaka tungor kunde påstå att dessa personer var besatta av djävulen och därmed också kunde förgöra folk.
Osämja och förtal
Häxprocesserna var inte bara ett religiöst fenomen utan även ett led i överhetens försök att få befolkningen att respektera lagar och inte ta saken i egna händer. Det var världsliga och andliga bisittare som avkunnade domarna.Lagen om dödsstraff för trolldom kvarstod till 1779. Prästerna hade länge svårt att acceptera den förändrade synen på diabolism, djävulstro och fällande domar förekom en bit in på 1700-talet. Många gånger framtvingades bekännelserna under tortyr. Osämja och förtal kunde vara viktiga komponenter i anklagelserna.
I Sverige bekämpades häxprocesserna framför allt av teologen Martin Brunnerus, juristen Gustaf Rosenhane och läkaren Urban Hjärne.
Försvunna garnnystan
Året var 1678 i Arvidsjaur. Där tjänstgjorde den gifta kvinnan Ingeborg Persdotter från Lillpite hos pastor Daniel Offerdalin och hans hustru Britta Wangstadius. Ingeborg Persdotter hade av prästfrun anlitats för att spinna och nysta garn. Vad hände? Prästfrun konstaterade att två garnnystan försvunnit och hon hade inte speciellt känsligt sinne utan anklagade Lillpitekvinnan. Säkerligen virrade tankarna runt i Ingeborg Persdotter huvud, att beskylla henne för stöld. Hon kontrade därför snabbt med starka ord mot sin arbetsgivare, och som av prästfrun upplevdes som en hotelse.Rensade luften
I boken "Norrbottens läns historia" lyfts händelsen fram och finns även återgiven i boken "Lillpite i ord och bild", utgiven 1984 av en studiecirkel i Lillpite.Ingeborg Persdotter rensade luften med att hota prästfrun med att hon "skulle låta sätta ett märke på dens finger och näsa samt en levande orm i dens mage som borttagit nystanen."
Året därpå, 1679, återfann prästfrun de försvunna nystanen i en bod, dit hon själv burit dem och sedan glömt bort att de säkert förvarats där.
Men det stannade inte vid detta. Det var nu som prästfun började "förgöras" av Ingeborg Persdotters uttalade hot.
Till svars inför tinget
Prästfrun insjuknade och fick på sin vänstra hand och det tredje fingret en växt. Dessutom fick hon en röd fläck på den vänstra sidan om näsan. Hon fick ont i magen, vilket tilltog i styrka. Till slut kände hon som att "det var en levande orm i hennes mage."Prästfrun sökte i minnet och konstaterade att alla symptomen stämde med de av Ingeborg Persdotter uttalade.
Ingeborg Persdotter förklarade sig oskyldig, utifrån anklagelserna, och sade sig ha agerat utifrån att hon "fuller i hastigt mod av enfaldighet och barnsliga tankar hotat".
Men det hjälpte inte. Ingeborg Persdotter ställdes till svars inför tinget, där hon inför skranket anklagades för att ha försökt förgöra prästfrun.
Brinna på bål
Lagboken förkunnade vid den tiden att om någon misstänktes för förgöring skulle den personen föras till tinget och dömas. Befanns personen oskyldig var den åtalade saklös, men om någon hade dött av förgöringen skulle personen dömdas "kvinna å bål brinna och man steglas". Utslaget i målet blev att Ingeborg Persdotter skulle tas " från livet". En dödsdom vilken sedan trädde i kraft sedan hovrätten granskat domen"Ingeborg Persdotter kan inte från livsstraff befrias utan skall androm slikom grofvom missdådarom till skräck och varnagel och sig till ett välförkänt straff halshuggas och å båle brännas"
Domen verkställdes år 1682, året efter fru Offerdalins död, då bödeln lät yxan falla och Ingeborg Persdotter därefter placerades på bål för att bli aska.