Lennart dog den 7 mars, men minnet av denne man är odödligt.
Den dagen, vid Lennarts begravning, var det omöjligt för mig att närvara på grund av min sjukdom, men min hustru och flera av Lennarts tidigare grannar följde hans sista färd.
Men jag kände att någonting måste jag göra för att hedra min vän. Jag satte mig ned, och med en klump av vanmakt i mitt bröst skrev jag några rader.
Som en förlamande chock nådde oss budet om Lennarts oväntade bortång, en djup sorg för många. Men en katastrof för hans närmaste, Eva, hans älskade levnadskamrat sedan skoltiden, deras barn och barnbarn som han ägnade en sådan outtömlig kärlek och omsorg. Lennart var den lugna, trofasta klippan för många i hans omgivning. Han var en trevlig sällskapsmänniska, med en medryckande humor.
Tomrummet efter Lennart går inte att fylla, därför att han var en sådan ovanlig människa. Lite mer respekterad än oss andra.
Jag upplever en känsla som tränger in i mitt hjärta, varför skulle just Lennart, som behövdes så mycket för så många, ryckas bort i så tidig ålder?
Minnet av hans goda gärningar, hans medmänsklighet, hjälpsamhet och goda sinnelag kommer att leva länge, långt in i framtiden.