Jan Olsson är tidigare chef för rikskrims gärningsmannaprofilgrupp, en erfaren brottsutredare med flera hundra mordutredningar i sitt cv, som efter sin pension på sätt och vis kom att byta sida.
Detta då han på konsultbasis tagit på sig att granska polisutredningar för att om möjligt finna uppslag till saker som förbisetts och som kunde motivera resning i dömda mål.
Och det var så han kom i kontakt med Kalamarksutredningen. Först bad DN-journalisten Stefan Lisinski honom om hjälp med att titta på förundersökningen, därefter Kaj Linnas advokat.
För saken var den att Jan Olsson tämligen omedelbart hitta en hel del saker som förbisetts eller kanske till och med medvetet gömts undan ”för att de inte passade in” i jakten på att få Linna fälld för mord.
Han fann till exempel att två olika sorters tejp, olika bredder, hade använts men tejpen hade aldrig anaylyserats – var de tejpade omlott, alltså av två personer? Fanns det DNA på tejpen?
– Men att sortera så är en vanlig reaktion när man låser sig för ett huvudspår i en utredning och det görs inte alltid medvetet heller, säger Jan Olsson, som även skrivit flera böcker i ämnet.
Har man bestämt sig för att XX är skyldig, ja då sorteras lätt sådant som inte styrker de misstankarna bort som ”irrelevant”, menar han.
Det är vad han tror hände i mordutredningen angående Kalamark. Kaj Linna pekades ut och allt krut sattes in för att bevisa att det var så och någonstans på vägen lämnades andra uppslag åt sitt öde.
Men nu är Linna friad, utredningen är öppen och tillbaka i Norrbotten, men det händer i stort sett ingenting. Och det gör att Jan Olsson är rädd att mördaren kommer att gå fri.
Han är inte överens med länspolisen om att det inte finns någonting att utreda vidare. Han menar att han och kollegan, kriminalkommissarie Peter Karlsson, var ytterst nära att lösa gåtan då de gick igenom utredningen för försvarets räkning.
– Med polisiära resurser hade vi löst mordet, säger han.
Olsson är också noga med att påpeka att både han och Peter Karlsson hela tiden haft som främsta mål att lösa mordgåtan, inte primärt att få Linna fri.
– Nej, vi såg ju tidigt att det måste röra sig om två gärningsmän, men lekte då med tanken att han kunde vara en av dem, inte mördaren men kanske hjälpredan, men sen fick vi allt svårare att över huvud taget placera honom på mordplatsen. Han hade helt enkelt inte hunnit dit.
De båda erfarna utredarna hittade också en tänkbar mördare, en polsk medborgare som fälldes för det brutala mordet på ett lantbrukarpar i Långared 2011, en utredning som leddes av just Peter Karlsson.
Det var nämligen som att sätta karbonpapper mellan fallen, allt stämde, till och med mördarens mycket specifika sätt att besinningslöst slå sina redan döda offer gång på gång och sedan tejpa dem på ett väldigt speciellt sätt.
Han poängterar där, att det trots den kompletterande utredning som gjordes av Umeåpolisen inför hovrättsförhandlingarna finns en hel del stenar att vända på:
– När vi var uppe i Piteå berättade folk spontant om polacker som varit där, har det utretts vidare vilka det var? Och att det mobilabonnemang ”vår” polack har i dag inte fanns uppkopplat i trakterna av Piteå och Kalamark 2004, vad betyder det? Hade han ens det abonnemanget då?