Sommar och segling förknippas ofta med läsning. Softa i en solig sittbrunn, kura ihop sig under regnets smatter eller ställa autopiloten på öppet hav. Allt med en god bok i handen.
Legendariske seglaren, båtbyggaren och framför allt levnadskonstnären Sven Yrvind älskar böcker, helst skall det röra sig om facklitteratur och mycket siffror. Han säger själv att han vill hitta svaret på den där formeln som förklarar allt. Alltså ALLT.
74-årige Svens senaste projekt är att bygga en tre meter lång/kort (välj själv) ”båt”, fylla den med 400 kilo ansjovis och müsli samt ytterligare 100 kilo böcker. Sedan tänker Sven segla eller driva – troligen det senare – runt jorden och fundera på livets grundformel. Jag tvivlar på att han ror iland detta projekt fullt ut. Men med Sven Yrvind vet man aldrig och jag hoppas att både müslin och böckerna räcker så långt som möjligt. Ansjovisen har jag däremot mindre förståelse för. Rena kattmaten!
Nu behöver man kanske inte 100 kilo böcker ombord för att både förkovra och underhålla sig en sommar i båten. I gästhamnarna finns pocketställ att botanisera i och på vissa platser även möjligheten att ”ta-en-lämna-en” utan kostnad. Det senare är kul. När jag lämnar en bok har jag alltid rivit ur sista sidan där betjänten avslöjas som mördare. Så’n är jag, grym!
Nä, allvarlig talat, jag läser sällan deckare. Är ganska mätt på genren som sväller över allt förstånd. Trötta kriminalare av olika kön ålder och hemort, ett kvinnligt lik som hittas på ett märkligt ställe, tillbakablickar i tiden, och så vidare. Gäsp … fast visst finns det undantag, det skall medges och jag tar gärna emot tips. Men då skall det vara något speciellt, hur nu det skall gå till.
Men det finns ju annat. ”Röde Orm” kan man läsa hur många gånger som helst, biografier och memoarer likaså, däremellan kanske någon historisk faktabok. Just nu plöjer jag Niclas Sennertegs ”Göring – förhören 1945”. Här får man en skrämmande bild inte bara av ”pajasen” Herman (den kanske värsta flåbusen av dem alla) utan även av hela Tredje rikets inre struktur.
Gillar man å andra sidan hav och äventyr kan man ge sig på någon av de många långfärdseglarnas böcker. Kvalitén är skiftande, men några sticker ut. Tristan Jones är en legend, svenskarna Ulf Pettersson och Milo Dahlmann är två andra som skriver bättre än de flesta.
Men böckernas bok – alla kategorier – är ändå ”Vi de drunknade” av dansken Carsten Jensen. Man behöver definitivt inte vara frälst av hav och vågor för att älska den. Boken har allt och tar sin början 1848 under det Tysk-danska krigets första dag. Där går Laurids till väders och får skåda röven på självaste Sankte Per, vilket sätter sina spår.
Historien berättas sedan kollektivt av befolkningen i sjöfartstaden Marstal och man får följa deras öden under hundra år, bokstavligt talat genom eld och vatten. Jag har avnjutit detta mästerverk tre gånger och gett bort den det dubbla. Don’t miss it!
Gillar du den inte lovar jag att läsa alla svenska deckare som ges ut närmaste året, samtidigt som jag äter 400 kilo ansjovis. Hvergang!
Ohoj.