Lars Winnerbäck gnistrade aldrig till
Konsert: Lars Winnerbäck och Hovet, Christian Kjellvander.Plats: Badhusparken.Längd: Drygt 2 timmar (Winnerbäck), 45 minuter (Kjellvander).Publik: 2 600 personer i varierad ålder.E KONSERT
Längst fram vid kravallstaketet tryckte de yngre fansen, varav vissa väntat sedan tidig morgon utanför området för att komma så nära som möjligt.
Tio minuter försenad kliver publikvärmaren Christian Kjellvander in på scenen. Han är ingen större entertainer där han står böjd över sin mikrofon, men hans djupa behagliga röst räcker gott och väl. Med sig på scenen har han ett kompband där pianisten Dan Englund är en av kvällens höjdpunkter.
Kjellvanders lågmälda men starka countrydoftande rock är något man i vanliga fall bäst avnjuter i soffan en regnig oktoberdag. Men trots detta kan jag inte låta bli att beröras av "Homeward rolling soldier", "Portugal" och framförallt "Broken wheels". Publiken är något avmätt, men lyssnar väluppfostrat i väntan på huvudakten.
När Lars Winnerbäck med Hovet i släptåg så småningom tar över scenen förändras åhörarnas attityd. Filtarna förvandlas till värmande täcken och 2 600 personer trycker sig förväntansfullt närmare scenen. Under de senaste fem åren har Winnerbäck gått från mästare av kluriga visor till folkkär artist. I publiken finns föräldrar, unga indiekids och allt däremellan.
I takt med att Winnerbäcks popularitet växer verkar det som att viljan att bevisa något har försvunnit. Lars Winnerbäck är här för att stanna, oavsett om personer som undertecknad tycker att utvecklingen är tråkig. Missförstå mig rätt, jag gillar Winnerbäck och hans poetiska texter, men jag har svårt att begripa att han väljer att ta ner tempot på sina låtar under konserterna.
I stället för att leverera en explosiv hitkavalkad blir vi serverade en rätt avslagen meny av småputtrande låtar.
En konsert med Lars Winnerbäck skulle kunna bli ett minne för livet, särskilt när han har med sig så begåvade musiker som medlemmarna i Hovet. Men konserten i Badhusparken, precis som hans senaste uppträdanden på Piteå dansar och ler, gnistrar aldrig till. Jag har upplevt flera fullträffar från Lars Winnerbäck, kanske bidrar det till att mina krav är alldeles för höga. Vem vet?
Den här kvällen saknas intensiteten, som finns i de flesta av hans skivor, trots låtar som "Min älskling har ett hjärta av snö" och "Sen du var här".
Kvällens behållning blir i stället Idde Schultz och Anna Stadling i sällskap av en energisk Johan Persson på gitarr. Trion förgyller när de får ta plats, särskilt när "Hugger i sten" och "Solen i ögonen" levereras. Först då glimtar konserten till, för att sedan snabbt tappa vind igen när Winnerbäcks sävligare material tar över.
Trots att Winnerbäck spelar i hela två timmar, och blev inklappad två gånger, missar han sina bästa låtar. "Gråa dagar", "Varning för ras", "Kom änglar" och "Tvivel" lyser med sin frånvaro.
I stället för att lägga tid och pengar på att gå på Winnerbäcks konserter rekommenderar jag fansen att köpa live-skivorna i stället. Där får man möta en intensiv Winnerbäck i högform som levererar allt som saknades under onsdagens konsert.
Så jobbar vi med nyheter