Landet som Astrid byggde
Vilhelm Olsson, min solklara farovit. Jag tänker på honom varje gång jag köper skivor på hans gata, Upplandsgatan, ett stenkast från Astrid Lindgrens lägenhet, och hoppas att jag någon gång får uppleva en riktigt bra filmatisering.
Min första idolbild föreställde Pippi Långstrump, jag sprang och gömde mig när Allan Edwall skanderade sitt klassiska "Eeemiiil ..." och jag har tydliga minnen av hur filmerna om Madicken, Ronja (två av Lindgrens många djärva tjejer) och Rasmus drabbade landet. Jag och många i min nostalgiknarkande generation kan rabbla "fint som kattskiten i vällingen", "du har inte den rätta knycken" och "förgrömmade onge" i sömnen.
I dag kan jag skratta åt de nödtorftiga filmtricken i "Pippi på de sju haven" och de tydligt icke svensktalande skådespelarna (krav från tyska medfinansiärer på att få ha med "sina" stjärnor) som gjorde exempelvis Krösa-Maja och doktorn i Mariannelund. Men flera av filmerna och tv-serierna fungerar bra än i dag. Förnämliga "Från Snickerboa till Villa Villekulla" bjuder på intressant läsning i ämnet.
Musiken är ett kapitel för sig. En del sångtexter, företrädesvis till Georg Riedels musik, är strålande. "Mors lilla lathund" är en personlig favorit och som tidsdokument från en period då svenska jazzmusiker dominerade film och tv, står sig "Här kommer Pippi Långstrump" väldigt bra.
Astrid Lindgren gjorde världen till ett lite bättre ställe. Inte bara i nämnda idyller. Död, utanförskap, saknaden av vänner, syskon eller fadersgestalt var återkommande teman. Det var stora frågor som med största sannolikhet fått näring av erfarenheter i hennes eget liv. De ventilerades i berättelser som Allra käraste syster, Mio min Mio, Nils Karlsson Pyssling, Rasmus på Luffen, Bröderna Lejonhjärta, Sunnanäng, I skymningslandet och säkert några till. Det var inte alltid så tydligt "när det begav sig", men vid en tillbakablick är det ett hisnande allvar i botten. Undrar hur många som känt igen sig och fått tröst. Elva miljoner etthundrafemtiotusentvå, elva miljoner etthundrafemtiotusentre ...
Hon blev aldrig medlem i akademin och fick aldrig Nobelpriset. Kanske var det "litterära kvaliteer" som inte räckte till. Skit samma. Hon nådde ut till folket. Detta tack vare enorm fantasi, berättarglädje och förmågan att ta barnen på största allvar. Hon var en av dem, en av oss. Bortom Dennis-paket, Friggebodar och Per-Albins folkhemsdröm är det här också landet som Astrid byggde.
Jag vet inte hur många signerade Astrid Lindgren-böcker jag har. Det är åtskilliga. Visserligen är det farmor som har signerat dem med tillönskan om en god jul eller en fin födelsedag, men ändå. Skulle tro att hon önskade mig ett Bullerbyn eller en Saltkråkan, om så bara i bokform.
Författaren i fråga har jag sett två gånger. Senast var i hennes älskade Vasaparken. Hon promenerade i sakta mak med sin assistent och jag fick övertala mig själv att låta bli att springa fram och hålla tacktal.
I dag är det 100 år sedan Astrid Lindgren föddes. Skänk henne en tanke.
Så jobbar vi med nyheter