När PT träffar henne är hon tillfälligt hemma i Piteå för att hälsa på gamla kompisar och – förstås – "min svenska mormor i Pålmark".
– Jo, hon är verkligen en riktig mormor för mig, hon skickar fortfarande pengar till jul och när jag flyttade till Lund för att studera följde hon med och bodde med mig första veckan, säger Lahib Higel.
Lahib kom till Piteå som ettåring 1989. Då hade familjen varit på flykt i ett års tid.
– Jag är född i norra Irak, men eftersom mina föräldrar anslöt sig till motståndsrörelsen under Saddam-tiden, var de tvungna att fly från landet.
När flygangreppen och gasbombningarna mot Kurdistan började 1988 gav de sig av.
– Det var en lång och besvärlig flykt, som jag förstås inte minns något av, men mamma och pappa flydde bland annat till fots och med häst genom flera länder; ut ur Irak, via Turkiet, Iran och en massa andra länder innan de kom till Moskva och kunde ta flyget till Sverige därifrån.
I Piteå bildade sig familjen en ny framtid och Lahib växte upp som Pitebo. Men världen utanför lockade den ambitiösa unga damen och efter gymnasiet gick flyttlasset, först till Lund där hon studerade på universitetet och tog en kandidatexamen i statsvetenskap, sedan blev det praktik på ambassad och studier i både Paris och London.
Hon har magisterexamen i både internationell säkerhet och i internationella relationer. 2014 hade hon precis studerat klart (tills vidare i alla fall) då IS, Islamiska staten, fick fäste i Irak och Syrien och började sin terror där.
Helt plötsligt var stora delar av befolkningen på flykt och Lahib Higels internationella karriär började. Hon flyttade till Irak och Bagdad.
Hur hamnade du där?
– När jag tog examen vid London School of Economics lärde jag känna en kille från Irak, som också studerade där, som i sin tur kände en man som skulle starta en tankesmedja i Kurdistan och behövde unga forskare dit, berättar Lahib.
Hon jobbade för forskningsinstitutet Meri, Middle East Research Institute, i ett år ungefär.
– Sen började jag jobba för Minority Rights group, MRG, en grupp som ungefär som Human Rights watch och Amnesty bevakar mänskliga rättigheter.
Under fyra månader reste hon runt till olika flyktingläger och intervjuade människor om vad de varit med om och skrev sedan en rapport om Iraks många internflyktingar, olika etniska och religiösa grupper som tvingats fly, och om de sociala konflikter som uppstod när små byar måste ta emot och hjälpa stora mängder flyktingar.
Rapporten har väckt uppmärksamhet och rapporterats om i många av världens nyhetskanaler och media. Givetvis betyder den också ytterligare en knuff framåt i karrirären.
– Ja, fast det var väldigt jobbigt också och jag mådde ganska dåligt under den där tiden, jag reste ju helt själv och när man möter så många trasiga människor som varit med om så hemska saker är det tungt.
Människorna hon intervjuade berättade om tortyr och kidnappningar/bortföranden, om hur de hade sett sina nära lemlästas och dödas, hur svårt det var och hur hopplöst de såg på framtiden.
Därefter har hon arbetat som säkerhetsrådgivare i en organisation som förser hjälporganisationer med konfliktanalyser och säkerhetsrapporter.
Nu, efter två och ett halvt år i Bagdad, går flyttlasset vidare till Amsterdam och arbete för en organisation som jobbar med konflikthantering, förhandlingar mellan olika väpnade grupper i bland annat Irak och Libyen.