Enbart på svenska
Piteåättlingen Norman Anderson, bosatt i Cumberland, Wisconsin, har i anledning av jubileet, och för att få mera kött på benen, tittat litet närmare i kyrkans arkiv och funnit intressanta uppgifter kring de första årens verksamhet. Det är protokollsböcker och ämbetsberättelser, alla skrivna på svenska. Det var det enda skriftspråket fram till slutet av 1920-talet. Dagens kyrkobesökare i McKinley kan dock inte längre läsa och förstå vad deras förfäder noterat.De som under de tidigaste åren förde protokollen från såväl kyrkorådets som kyrkostämman var Anton Lundmark, med rötter i Norrfjärden, och Charles Renström med rötter i Skellefteåtrakten.
Församlingens präster avlämnade också årligen en på svenska avfattad årsberättelse över tillståndet i församlingen
År 1916 berättar exempelvis prästen S.D Hawkins att 32 gudstjänster hållits, huvuddelen på svenska och några på engelska. De senare på söndagsaftnarna. Han noterar vidare att gasbelysning installerats i kyrkan och att predikstol och altare satts in i kyrkan, bekostat av såväl kvinnoföreningen som ungdomsföreningen. Det året hade församlingen 101 medlemmar.
Tackar för lönen
-Till församlingens medlemmar ber jag att få framföra mitt personlig tack för visad välvilja och godhet för personligt inbetalande av lönen, för gåvor både i natura och penningar, skriver prästen G. E Lindsten i en rapport efter första världskrigets slut.1922, det året då kyrkan får en ny klocka, skakar Lindsten om församlingsborna. Framförallt de som sällan eller aldrig besöker gudstjänsterna.
- Förakt för gudstjänsten och nådemedlen kan inte hava något annat än skada med sig ty Herren säger: den som föraktar han fördärvar sig själv. Samma våda medför uteblivandet från det heliga nattvardsbordet
När prästen A.Harry Erickson skriver sin berättelse år 1924 kan utläsas att församlingen brottas med ekonomiska problem.
-Det går icke i vår tid att uppbygga och underhålla en församling med att betala en eller två dollars medlemsavgift om året. Är kyrkan icke värd mera till vårt folk då blir det nog bäst att nedlägga församlingens verksamhet här.
Drygade ut lönen
med kollekt
Kvinnornas, och senare ungdomsföreningens, insats betonas varje år, inte minst i 1925 års berättelse där det talar om deras trägenhet och uppoffrande sinne. 1926 noteras att det vid gudstjänsterna används svenska och engelska varannan gång och att de engelskspråkiga gudstjänsterna varit tämligen välbesökta.
Året därpå klagar prästen över att många församlingsmedlemmar sällan eller aldrig sätter sin fot inom kyrkans dörrar. Men verksamheten har överlevt i 100 år fortsätter, med expansion.
Från såväl kyrkorådets som kyrkostämmoprotokollen framgår att de utvandrade Piteåborna länge hade en stark ställning i verksamheten, bland annat som ordförande, kassörer, lekmannadiakoner, kyrkvaktmästare och ledare för olika verksamheter.
Vid 1909 års stämma beslutades bland annat att avlöna prästen med 112 dollar för ett år samt en julkollekt. Medlemsavgiften det året fastställdes till fyra dollar för män och två för kvinnor samt 50 cent för de som var under 18 år. År 1926 hade prästens lön stigit till 450 dollar per år, och det sedan kyrkostämman röstat med slutna sedlar.
Av protokollen framgår vidare att Tekla Lundmark, med rötter i Norrfjärden, år 1913 valdes till organist för ett år med en årslön på sex dollar och en kollekt. När Agnes Lundström med rötter i Hortlax, år 1919 valdes till organist avlönades hon med 50 cent per gudstjänsttillfälle. Den valdes att ordna med uppvärmningen av kyrkan fick 25 cent per tillfälle.
År 1916 kom ett förslag om kvinnors rösträtt i församlingen.