"Kvinnor går ju ändå inte att lita på ..."

Vi lämnar regntunga moln och vardagstristess bakom oss och styr bilen söderut. Att bränna drygt 100 mil ner till Torsby i Dalarna går rätt smärtfritt, grabbarna är vana resenärer och gnäller egentligen inte om någonting alls. Frågar inte ens särskilt ofta den klassiska frågan "När är vi framme?"
När jag lite försynt frågar lillgrabben om han inte skulle vilja ha lite godis så tittar han upp på mig som om jag inte vore riktigt klok:
"Jag har ju godislöfte mamma, har du glömt det?"
"Eh, jo kanske, fast mamma är sugen på godis, är det okej om jag äter då"
"Ja, gör det du ..." menar yngsta sonen och knaprar glatt vidare på sina morötter och tar en klunk Loka (som han själv valt som dryck till sitt Happy Meal)
Herregud, vad är det med dagens barn egentligen?

Tjafs är det dock om vad som ska spelas på bilstereon. Jag lyssnar helst endast på Coldplays nya och så Kent såklart! Maken envisas med att vilja spela Orup, storgrabben vill bara ha dunkande hip hop (just nu Block 44) och lillgrabben vill höra Sahara Hotnights, Marcus Fagerwall eller Svullo. Det blir en salig blandning musik som spelas från olika mobiltelefoner, bilstereon och så datorn. Puh ...
Från GPS:n hörs också hela tiden den myndiga kvinnans röst:
"Efter 300 meter i rondellen svängt vänster, efter 300 meter i rondellen sväng vänster ..."
Maken följer lydigt alla instruktioner, men strax efter Falun blir de osams. Kvinnan vill styra iväg oss mot Mora, men maken vill ta en genväg istället ner mot Torsby. När han inte lyder henne blir hon rasande och börjar frusta och pusta:
"Gör en U-sväng, gör en U-sväng ..."
Till sist beslutar sig maken för att helt sonika stänga av henne och styr istället in oss på genvägen som snarare visar sig vara grusvägen som gud glömde.
"Jo, jag kan nog förstå varför hon inte ville leda in oss här", erkänner maken till sist, men vidhåller ändå att hans genväg var bättre. Efter konflikten är GPS:s kvinnans förtroende förbrukat. Visst, hennes stämma får ljuda, men maken tar även fram bilkartan och gör "på det gamla hederliga sättet" också:
"Kvinnor går ju ändå inte att lita på"
"Vad sa du?"
"Äh, ingenting ..."
"Tänkte väl det".

Efter skidåkning i iskalla tunneln i två dagar (känns inte alls konstigt) styr vi bilen ännu mer söderut mot Västkusten och Ramsvik.
Nu vill lillgrabben börja göra lite avstickningar från godislöftet och påminner om att det ju är okej att äta godis om man blir bjuden.
"Så du kanske skulle kunna bjuda mig nu mamma?"
"Jodå, klart jag bjuder".

Vår stuga (läs minimal sjöbod) är så liten att man i princip knappt kan vända sig i den utan måste backa ut. Men söt är den och läget är så fantastiskt att det tar andan ur en. Alldeles vid havet, med klipporna nedanför. Här hörs inga bilar, ingen trafik i överhuvudtaget, bara ljudet av skvalpande vågor och sjöfåglar. Nu sitter jag ute på altanen och skriver, solen har precis gått upp, fiskebåtarna har passerat förbi och det är dags att väcka resten av familjen! En mängd vänner från Piteå är också på plats, snacka om härlig semester!