Ulla, en kvinna i 50-årsåldern i Piteå som egentligen heter någonting annat, drabbades av klimakteriesymptom i form av torra slemhinnor, vallningar på nätterna som störde sömnen och irritation. För något år sedan tog hon kontakt med primärvården och fick östrogen utskrivet.
– Jag var helt klar över vad jag ville ha. Jag hade läst på och var förberedd när jag kom till läkaren, säger hon och tillägger att kunskap är viktigt.
– Om man får kunskap om sitt tillstånd hanterar man det bättre.
Hon tror att det finns ett uppdämt behov av att prata om och få mer kunskap om klimakteriet. Själv har hon vänner och kollegor som pratar öppet om det.
– Det betyder jättemycket. Tänk alla som inte har den möjligheten. Det pratas ju inte alltid så mycket om det som är kvinnorelaterat, oavsett om det gäller första mensen, förlossning eller klimakteriet, säger hon.
Ulla har läst Lena Rindners avhandling och ställer sig positiv till kvinnohälsomottagningar inom primärvården.
– Kvinna efter kvinna vittnar om att de inte får remiss till Sunderby sjukhus. En del som mår dåligt av sin hormonbehandling får inte ens byta hormon. Jag vill inte behöva gå till allmänläkare, säger hon och tillägger att hon skulle vilja se en ökad kompetens om klimakteriet.
– Till att börja med skulle det finnas barnmorskor med kunskap om klimakteriet på alla hälsocentraler.
Pia Näsvall, hälso- och sjukvårdsdirektör vid Region Norrbotten, kan inte uttala sig om generella rutiner i primärvården när en kvinna i åldern 45–60 år söker för besvär.
– Det finns otroligt mycket att tänka på som kan uppträda i den åldern. Det viktigaste, oavsett vad personen söker för, är att hon beskriver sina symptom. Man gör en individuell bedömning om patienten behöver remitteras eller kan behandlas i primärvården, säger hon.
Vad har du för kommentar angående klimakteriemottagningar inom primärvården?
– Jag kan inte kommentera det för jag har inte läst studien.
Vad har allmänläkare för klimakteriekompetens?
– De har en bred kompetens. De är specialiserade på allmänmedicin. I utbildningen ingår att vara på en gynekologisk klinik. Det viktigaste är kompetensen och bredden och att man tar kontakt med kvinnoklinik när man behöver.
Hur ser det ut med psykosocialt stöd till de kvinnor som söker?
– På hälsocentralerna finns stöd i form av kuratorer och psykologer till hands.