Kund eller kolli?

När farsan min någon gång i mitten av 60-talet började lära mig att köra bil fanns det fortfarande ett begrepp som hette "taxikörning". Mjukt, komfortabelt och säkert. Och naturligtvis lagligt. På den tiden klev taxichauffören också ut och öppnade dörren för sin passagerare. Självklart hittade han till den beställda adressen.
När jag några år senare för första gången åkte taxi i Italien blev jag smått chockad över det hetsiga sättet att köra, för att inte tala om när chauffören i samband med en kontrovers i en korsning i Neapel plötsligt ställde sig upp i förarsätet och via den öppna takluckan skällde ut sina medtrafikanter. Men han var en mästare på att hitta de mest finurliga små genvägar till den beställda adressen. Till priset av en begynnande åksjuka. Jag måste erkänna att en och annan tanke gick till lugna, svenska taxichaufförer.

Ytterligare några år senare åkte jag för första gången taxi i New York. Chauffören var klädd som om han var ordförande i någon underjordisk motorcykelklubb och trots att jag skulle till en adress mitt inne på Manhattan hade han ingen aning om var det låg eller hur han skulle ta sig dit. Samtidigt som han irrade runt i kvarteren kring Lexington passade han på att inta medhavd lunch. Slutligen släppte han av mig flera kvarter från rätt adress - men skulle förstås ändå ha dricks.
Åter igen sände jag en tanke till taxichaffisarna hemma i Sverige.

Men sen dess har det hänt mycket. I dag kan inte heller de svenska taxichaufförerna köra bil och än mindre hitta till de mest elementära adresserna i våra storstäder. Det enda de tycks vara bra på är att lura polisen. Hur kan de annars ha kvar körkortet?
Om någon nu tycker sig känna igen de här textraderna så kan de bero på att jag skrev en nästan likadan krönika 1995. Då hade nämligen myndigheterna lovat att sanera branschen, höja kraven och kräva en speciell legitimation för att få köra taxi.

Över 30 000 personer ansökte om taxilegitimation men bara 500 gallrades bort. Dock inte för att de var livsfarliga bilförare utan för att de var dömda för våldsbrott och skattefiffel.
Jo, jag vet, det finns fortfarande bra taxichaufförer av det rätta virket men de brukar sällan uppröras över sådan här kritik. Av den enkla anledningen att de är lika förbannade på sina usla kolleger som jag.
De gånger jag numera åker taxi utomlands går mina tankar inte hem till svensk taxirörelse utan till artiga taxichaufförerna i Tokyo med sina vita handskar och till de bästa chaffisarna i världen - de i London. Där behandlas man fortfarande som en kund och inte enbart som ett kolli.