Jag tar inte så mycket på varje dag längre. De liksom är där, lever sitt och jag med dem.
Ett löfte till mig själv jag bestämt mig för att hålla, någonstans när det inte fanns någon väg att välja på längre.
Där hjulen inte greppar.
Där andra kör förbi.
Med spår och inspiration av det bästa från två världar väljer jag att fortsätta min väg mot att bli bäst på någonting. Detta medför ett allt mer utstuderat och energirikt ätande för att bli bäst i en så explosiv gren som triathlon är.
Inte för att jag ger upp något, inte för någon annan. För mig själv, min självkänsla och välbefinnande.
Ibland får man bara klä av sig själv den där kostymen, hänga den åt sidan och försöka hitta en bättre. Jag vill inte stanna och se tillbaka där i 35 års ålder och fundera på hur det skulle gått om jag inte gav mig själv chansen till bättre återhämtning, bättre balans.
Pratade informationsöverflöd häromdagen.
Hur vi kan orientera oss i det vi i dag kallar ett slags liv, ett inarbetat mönster. Där så mycket som möjligt och så många diskussioner som möjligt är ett mått på vår identitet och effektivitet. Har svårt för det i verkliga livet.
Då lägger jag mig ner, gör det som är viktigast för mig. Hittar tillbaka.
Människan söker sig i dessa stunder till situationer vi kan kontrollera. Där vi får vara vårt bästa jag. Min plats är mitt i ett löpsteg mot en hösthorisont som inte riktigt skvallrar om framtiden, men antyder.