För snart sju år sedan startade Ulla och hennes man Ronny kulturkaféet Krokodil i Piteå.
- Jo det är väl lite av mitt problem - att jag känner mig som krokodilmamma. Jag måste bli bättre på att delegera, men för någon lördag sedan blev jag faktiskt kommenderad ledighet av mina barn. Josef sa "Men mamma, varför är du aldrig ledig på lördagar". Jag var faktiskt ledig och gick på stan som alla andra, men eftersom jag hade tagit in extrapersonal för att vi skulle slippa slita kändes det fel först.
Du har blivit legendarisk bland Piteborna med din morotskaka och dina semlor. Är det fortfarande lika roligt att baka?
- Jag har visserligen alltid tyckt att det är roligt, men man blir lite trött på sina egna recept när man har bakat dagligen i fem år. Nu är det mest killarna som jobbar här som bakar. Den där lördagen jag var ledig smög jag in på toa och flera i kön hann fråga "Men Ulla, har du bakat hjortronpaj?". Faktum är att David bakar en otrolig citronmarängpaj och hjortronpajen är Josefs, de börjar bli förnärmade när alla frågar om jag bakat.
Vad gör du istället?
- Det är jag som håller i almanackan och bokningarna tar mycket tid. Jag försöker tids-sanera och ett led i det är att ta bort mobiltelefonnumret från hemsidan och istället bara kunna nås på mejl. Det ringer när jag är och handlar eller åker skidor och jag vill ju vara trevlig mot alla, men så har jag ingen penna och glömmer. Sedan måste de ringa igen och då skäms jag. Jag vill också ägna mer tid åt rättviseshoppen.
Intresset för rättvisemärkta varor, var kommer det ifrån?
- Redan på 70-talet gick jag till solidarisk handel när jag var i Stockholm, jag har alltid sökt upp de butikerna. Jag tog jag hem lite grejer och hade vid kassan på Krokodil för att kolla intresset. När vi byggde ut gjorde utrymmet att jag tänkte "nu kör vi". Det är en viktig grej, att hjälpa med handel istället för bistånd. Mitt motto är att det ska säljas något varje gång vi har öppet.
Blir du mätt på kulturutbud genom Krokodil?
- Visst är det en nackdel, att inte orka göra andra kulturella saker. Sist såg jag, Ronny och Josef "Klungan" i Älvsbyn, det var jättebra. På Krokodil blir det mest snuttar, vi har pratat om att ha en soffa längst bak i lokalen med skylten "reserverad" för personalen. Soffan står där, men hittills har vi aldrig kommit oss för att sätta upp någon skylt ...
Hur ser du på tiden när du och Ronny åkte runt på loppisar i Sverige och fyndade möbler till kulturkaféet?
- Det är häftigt, det där. Man har en idé som inte är särskilt välutvecklad, egentligen bara en känsla för att "det här kan bli något bra". Sedan ger det ena det andra och plötsligt sitter man här. Folk kommer med förslag och skapar för att lokalen och tillfället finns. Nu är det så många som hör av sig och vill uppträda att vi knappt hinner tänka efter själva vad vi vill se och höra. Men det är bara positivt - vad bra det blev!
Fritiden då?
- Läsa är ett av mina stora intressen, men det blir mest när jag är på semester. Nyligen var vi i Thailand, jag tror jag läste sju böcker - det var det enda jag gjorde! Annars tycker jag om att skidra och promenera. Trädgården är också ett stort intresse. Vi har bott i huset i tolv år men trädgården är ännu inte klar, kanske blir den aldrig det. Jag kan inte några latinska namn och kan inte ge en guidad tur i trädgården. Men jag får själslig ro där. Ronny kommer ut ibland och säger "Nu har du varit här ute i flera timmar, vad gör du egentligen?" och jag svarar "Jag vet inte".
Varför slutade du som lärare?
- Det började med att jag var tjänstledig en termin, barnen var ganska små då. Jag ville plugga engelska och det blev till sex års studier. Jag läste bland annat skapande svenska och litteraturvetenskap, det var jätteroligt. Sedan startade vi Krokodil och jag var tvungen att bestämma mig. Men visst saknar jag barnen ibland, jag tyckte om jobbet.
Valt har hon gjort. Och valet föll på kaféet, Piteås kulturella vardagsrum.
Men mobilnumret, det finns fortfarande kvar på hemsidan.