Videon är inte längre tillgänglig
Dag 1
Allt är såklart relativt, men enligt mig har jag haft dålig hy länge. Mitt största problem är att jag flagnar i ansiktet – året runt. Jag vill kunna sminka mig utan att huden ser ut som en torr krater och jag har testat mycket. Ätit mer fett, druckit mer vatten. Jag har smort in mig med allt från kokosolja till oanständigt dyra ansiktskrämer. Jag har frågat om råd. Testat serum och peel och, ja ... ni förstår.
.
Nu ska jag alltså testa en kemisk peel på salong. Den beskrivs som en kontrollerad brännskada och gör så att överhuden flagnar av och man liksom börjar om på nytt. Gissa om jag är nervös?
När jag kommer till salongen är jag mest rädd för hur det ska kännas efteråt. När jag ska gå till jobbet och träna och handla. Hur röd och flagnande kommer jag att vara? Hur kommer det att kännas när folk tittar och vad ska jag säga?
När jag har pratat med Anna Dysholm, som ska utföra peelingen, är jag mer rädd för hur ont det ska göra på plats. Dessutom är det känsligt, att göra något i ansiktet.
Jag lägger mig ner, blir ombäddad och försöker andas ner i magen. Anna frågar hela tiden hur det känns och berättar vad hon gör. Visst känns det, men det är fullt hanterbart. En anledning är att jag känner mig trygg.
.
Peelen läggs på i tre omgångar. Först pirrar det, senare övergår det till en mer brännande känsla. Mest ont gör nästan borsten mot huden. Efter att peelen neutraliserats med tre olika produkter får jag en skön fuktmask över ansiktet.
Jag överlevde.
Steg ett avklarat.
.
På kvällen känns ansiktet stramt. Som att jag varit ute för länge i solen, eller som om jag har en lermask i ansiktet som torkat ihop. På kvällen ska jag inte röra den behandlade ytan alls, inget vatten, ingen kräm.
.
Dag 2
Nu får jag smörja in mig, utan att tvätta ansiktet. Det är lite ömt, men mest läskigt är att huden känns lite hård på ytan. Ovant! Jag är omväxlande röd och vit i ansiktet och kan inte sminka mig. Nåja, det är bara att inte bry sig och åka till jobbet.
.
Dag 3
På näsvingen och ena tinningen dyker det upp några små sår, nästan som tunna brännsår. Ska det vara så? Jag googlar och får bekräftelse. Det verkar vanligt. När jag tvättar mig känns huden hård och torr. Jag har gruvat för att flagna, men nu längtar jag efter att processen ska börja.
.
Dag 14
Helt plötsligt har det gått två veckor. Jag har flagnat och läkt och det är dags för del två. Anna delade upp peelen i tre omgångar för att inte huden ska slå bakut. Nu är jag nästan besviken över att det inte hände mer och när jag får sms om att vi måste skjuta på tiden blir jag besviken. Kom igen, liksom!
.
Dag 15
Det är dags igen och jag vet vad som väntar. Det bränner och svider men när det är bekant är det lättare att andas. På kvällen gör det lite mer ont i ansiktet än förra gången, men det är helt okej.
.
Dag 16
Nu syns det rätt rejält, speciellt vid sidan av näsan. Jag tänker att folk jag träffar, både privat och på jobbet, är så hänsynsfulla. Jag ser till exempel att barnen på min dotters skola tittar när vi är i kapprummet. De vet ju att jag inte brukar ha sår och röda flammor i ansiktet. Men ingen frågar.
.
Dag 17
När jag är i sociala sammanhang vill jag nästan ursäkta mig. Ursäkta för att jag ser lite ofräsch ut. Det är intressant att reflektera kring. Varför skulle jag behöva be om ursäkt?
Det går inte att sminka sig och att gå runt osminkad hela veckan och med små sårskorpor är en ny erfarenhet. Nyttigt.
.
Dag 18
Och jag flagnar rejält. Vill dra i hudflagorna men håller mig. Anna har sagt aja baja, det är lätt att dra för mycket om man börjar pilla. Nu känns det liksom härligt att det händer!
.
Dag 22
Jag tvättar mig på morgonen och smörjer in och plösligt känner jag hur mjuk huden är. Alldeles gosigt babymjuk och len. Den känns ny, vilket inte är så märkligt eftersom att huden faktiskt är ny. Men ändå! Känslan att den inte är fnasig och knastrig och sprickig är faktiskt rätt härlig.
.
Dag 36
Jag kommer inte undan. Det blir en tredje omgång peel nu när Anna vet hur min hud reagerar och vad den tål. Jag är glad att jag är tillvänd, för nu bränner det rejält under några få minuter. Och då menar jag rejält! Jag försöker tänka på annat men de där orden om kontrollerad brännskada går på repeat. På kvällen är jag rödare än tomatröd i ansiktet.
.
Dag 37
Nu frågar folk vad som hänt. Om jag fått någon allergisk reaktion. Det är bara att gilla läget och förklara, men jag är glad att jag inte har några restaurangbesök planerade. Och så börjar den-torra-huden-festen. Jag flagnar delux. Huden blir först mörk och sedan lossnar den i mindre sjok. När vi äter middag säger min dotter: ”Mamma det hänger lite hud vid munnen, du kanske vill ta bort den?”. Det är både härligt och läskigt.
.
Dag 41
Nu börjar det ordna upp sig igen. Jag vet inte om det är för att jag jämför med senaste veckans look, men plötsligt tycker jag att min hy är helt fantastisk! Det är klart att jag inte har skimrande fotomodellhy med perfekt slätt Instagramfilter-ansikte. Visst finns det porer och pormaskar och små rynkor och blodkärl som syns.
Men går jag tillbaka till vad jag sökte hjälp för är resultatet hundraprocentigt. Huden är fortfarande babymjuk. Den är återfuktad och välmående och områdena vid näsan är inte alls lika röda och gropiga – även om det är lätt att glömma hur det faktiskt varit.
.
Dag 48
Det börjar vara dags att sammanfatta. Jag sökte hjälp för torr (jättetorr) hud och fick på förslag en stark kemisk peeling. Efter lite hemmajobb och förberedelser påbörjade jag processen. För en process har det varit. På flera sätt.
Jag behöver inte se perfekt ut, inte alls. Att göra den här hudvårdsbehandlingen har för mig inte handlat om skönhetsfixering. Det handlar snarare om att få en fin utgångspunkt som gör att jag inte behöver gömma mig bakom smink, eller att jag behöver undvika speglar för att ansiktet är rödflammigt och ökentorrt och ont.
Nu när hyn känns okej behöver jag inte bry mig. Det är nästan så att det handlar om skönhets-o-fixering.