Konsten med att oppa och äta pläpple
Hur som helst, jag förstår varför hon gillar så att "oppa" - förutom den fysiska njutningen och övningen i att hantera motoriken - jag eller hennes pappa är helhjärtat närvarande. När vi leker i vardagsrummet eller köket eller ute för den delen är det lätt att säga som Alfons pappa "Ska bara ..." Ska bara plocka in i diskmaskinen, ska bara ta några tag med dammsugaren. Ska bara. Skabara.
Men i sängen finns det inte plats med några skabara. Där är det en vaktande hand mot urhoppning som gäller. Dessutom är det en av få lekar jag verkligen uppskattar. Närhet. En puss på magen mellan varven.
Det där med vakthänder har egentligen aldrig varit särskilt aktuellt med Siri. Hon är inte speciellt ramlig och har aldrig varit. Fysisk, javisst. Men inte utan att först nästanveta att hon klarar sig. Först i veckan kom första skrapsåret på ena knät. Och när det satt kom ett på hakan också.
På promenaderna, hon går gärna själv en bit för att sedan gärna hoppa upp i vagnen eller cykelstolen, kommenterar hon också "oppa". Då om alla studsmattor på gårdarna. "Mmm", bekräftar jag. "Hoppa". För annars upprepar hon ordet om och om igen tills man svarar. Först då nöjer hon sig.
Andra saker vi pratar om är nung, nung. Nungställningar finns det mest över allt och de kan vara en svårfrånkomlig trätosak när man vill ta raka vägen hem. Men att vifta på benen i en gunga är ju hur roligt som helst. Jag förstår henne.
Bil och bila (jag tror hon försöker säga bil i plural) och plyplan är andra favoriter.
När hon börja ledsna på att bli runtskjutsad distraherar jag henne med frågan: "Har du sett något plyplan".
Ehrm, flygplan menar jag. Hur sjuttsingen ska hon lära sig att prata rent om inte jag gör det?
Samtidigt pratas det fortfarande om gonanna, min systers ord för jordgubbar. Och hon är både skriv- och läskunnig. På universitetsnivå till och med. Och min sambos bror använde ordet fyfan om det där som flyger människor uppe bland molnen. Han i sin tur har drivit eget företag och har hur många bokstäver som helst i körkortet.
En häggdoftande sommarkväll tar vi Hemi på promenad. För Hemi är numera oftare Hemi än Mimmi. Tyvärr, får jag nästan säga. Det var liksom ett pikant vardagsinslag att stora, tunga hunden blev en liten rosettprydd Mimmi, i alla fall i min fantasi.
Nåväl, vid en villa kommer en skällande hund framspringande, men stoppas av staketet. Vår hundtjej skulle aldrig drömma om att skälla tillbaka. Skall är nästan alltid under hennes värdighet. Skäller fyrfotingar så ignoreras de totalt. Men däremot börjar minstingen i familjen att gapa emot. "Vov, vov!" skäller hon tillbaka.
Vi spatserar vidare. En tysthundflicka på ena sidan och ett skällande människobarn på andra. Tur att någon försvarar familjen.
Sedan går vi hem, sätter oss på bron och äter ett pläpple.
Så jobbar vi med nyheter