Evelina Lindberg själv är förvivlad över kommunens beslut att neka henne laga mat. "Jag förstår ju att det kan vara jättebra med matlådor om man är gammal och inte orkar laga mat, men jag är ju 35 år", säger hon.
Samtidigt som socialnämnden i Piteå klubbat igenom ett nytt stöd för dövblinda har socialtjänsten gett besked i frågan om insatser för dövblinda Evelina Lindberg. Beskedet kommer som en chock för familjen då kommunen endast beviljar boendestöd samt två timmars ledsagning i veckan utan rätt till att kunna kommunicera med utsänd ledsagare. Samtidigt nekar kommunen Evelina hjälp med att laga mat, hennes största fritidsintresse. Istället anser man att Evelinas behov av föda kan tillgodoses via matlådor. Evelina är förtvivlad över beslutet.
– Jag vill kunna delta i mitt eget liv och laga min egen mat. Jag vill kunna känna dofter och smaker. Jag tycker det är roligt att laga mat, speciellt om man kan vara tillsammans med en stödperson som jag kan kommunicera med. Det får mig att känna mig självständig i mitt eget liv. Nu går ju inte det. Varför ska jag vara mindre värd än andra?, säger hon med hjälp av inhyrda tolkar.
Under flera år har Evelina själv kunna delta i sin egen matlagning med hjälp av hennes personliga stödperson Eva Sjöberg. Efter att kommunen förra året drog in hennes personliga stöd har Evelina stått utan kommunal hjälp. I möten med kommunens tjänstemän har Evelina och hennes mamma Ingela upprepade gånger tryckt på att Evelinas önskan att själv kunna laga sin egen mat, en möjlighet hon förorat sedan kommunen drog in hennes personliga stöd. Nu lider hon av dålig matlust och har svårt att äta.
– Jag har ingen matlust. Ingen hunger. Det känns inte alls kul med mat längre. Jag förstår ju att det kan vara jättebra med matlådor om man är gammal och inte orkar laga mat, men jag är ju 35 år. Ska jag inte få laga egen mat? Jag vill inte äta matlådor varje dag hela livet. Jag vill inte det.
I sin ansökan till kommunen önskade Evelina också få tillgång till ledsagning för att kunna ta sig till aktiviteter och utföra sysslor till hemmet såsom att handla. Kommunen har beviljat insatsen med två timmar per vecka, alldeles för lite tid enligt Evelina själv.
– Hur ska jag hinna med något jag vill göra? Vad ska jag göra med två timmar? Jag kanske kan handla mat en gång i veckan. Bara det tar ju två timmar för mig.
Som dövblind kommunicerar Evelina uteslutande via taktilt teckenspråk, en kommunikationsform där man använder känsel för att kommunicera. Enligt Piteå kommuns direktiv finns inga krav på att ledsagare ska kunna taktilt teckenspråk. Evelina löper därmed stor risk att inte kunna kommunicera med den ledsagare hon får sig tilldelad från kommunen, något hon menar gör insatsen i det närmaste oanvändbar.
– Det är ju nästan omöjligt. Det finns ju inget sätt för den personen att förklara för mig vad som finns framför min näsa. Hur ska det gå till? Det går ju inte.
Skulle du känna dig trygg med det?
– Nej, inte alls.
Evelinas mamma Ingela Lindberg säger att kommunens beslut att neka dottern hjälp med att laga egen mat tagit hårt på henne. "Då kom tårarna. Vi ligger ner och kommunen bara mosar oss"´, säger hon. (Arkivbild)
Sedan kommunen drog in Evelinas stöd har hennes mamma Ingela dragit ett tungt lass som den huvudsakliga stödpersonen för Evelina. I dag är hon sjukskriven för utmattningssymptom. Ingela berättar hur hon hoppats på ett utökat stöd för dottern men säger att kommunens besked är en besvikelse. Främst är hon ledsen över att kommunen vill neka Evelina att utöva sitt matlagningsintresse.
– Först ska hon inte få kommunicera och nu ska hon ska inte få laga mat. Det är faktiskt det som tagit hårdast på mig. När jag läste det så kom tårarna. Vi ligger ner och kommunen bara mosar oss, säger hon och fortsätter:
– Som dövblind saknar man hörsel och syn. Att då få nyttja sina andra sinnen, att få känna dofter och smaker, det blir så mycket viktigare. Och så skriver kommunen bort det ur hennes liv. Man tar bort det från boendestödjaren vars uppgift det är att göra Evelinas liv lite bättre. Vad är det om? Varför gör man så?
Familjen har överklagat kommunens beslut och än ser man ingen ljusning. Evelina själv säger att hon är ledsen och att situationen känns hopplös.
– Det här är ingen livskvalitet. Varför leva över huvud taget när det är så här?
Ett års kamp mot kommunen har tagit hårt på både Evelina och hennes mamma och trots många försök till en öppnare dialog upplever både Evelina och Ingela nu att kommunen vill straffa Evelina.
Känns det som att det blivit personligt mot dig?
– Ja. Det gör det.