Trots att det gått sex månader sedan hennes personliga stöd drogs in säger Evelina och hennes familj att de inte fått något besked om hur Evelinas alternativa stödinsatser ska se ut i vardagen. Stämmer det och vad beror det på?
– Vi varken kan, bör eller ska kommentera enskilda individärenden. Vi kan varken bekräfta eller dementera den frågan, säger Ann Lundberg, enhetschef.
Hur ser det generellt ut med stödinsatser på kommunen. Måste man söka dem för att få besked om hur de ska utformas?
– På generell nivå grundar sig våra beslut på att man inkommer med ansökan om insatsen. Alla insatser enligt socialtjänstlagen är behovsprövade. Då utreder man behovet. Det kan gälla en hemtjänstinsats, boendestöd, ledsagning eller liknande. Socialtjänstlagen bygger då på att man inte ska klara situationen på egen hand. Om vi kommer fram till att en person ska beviljas en insats så är myndighetsutövningen klar. Då är det verkställigheten som tar över ärendet och tillsammans med den enskilde planerar utförandet.
Men om Piteå kommun i ett tidigare beslut hänvisat till alternativa stödinsatser, kan inte då kommunen redogöra för hur sådana insatser ska se ut innan man söker dem?
– Om vi pratar rent generellt så är vi skyldiga att informera om vilka insatser vi erbjuder. Sedan är det upp till den enskilde att komma in med en ansökan. Enligt lagstiftningen är det inte en enskild som bestämmer vilken insats den ska få eller hur insatsen ska utföras.
Men hur ska dövblinda personer i Piteå kunna söka en stödinsats där kommunen inte kan redogöra för hur de ska kunna kommunicera med personalen?
– För att ge ett exempel på generell nivå. Om vi till exempel tar en utlandsfödd person som har beviljats en insats och har svårt för att lära sig språket på grund av olika anledningar, så kan det vara svårt att kommunicera med den som ska utföra insatsen. Så långt som möjligt försöker Socialtjänsten då se över vilka resurser man har i befintlig verksamhet.
Men i dövblindas fall har ni ju det. Ni har ju en person som kan taktilt teckenspråk men ni har ju valt att avskeda personen. Ni vill ju inte erbjuda det.
– Det vet inte du i sak, tänker jag.
Vad vet jag inte i sak?
– Jag tänker att du har en medborgares perspektiv. Jag kan inte gå in på enskilda individärenden.
Men vi måste väl kunna prata om dövblinda som grupp?
– Kommunikation har tidigare varit grundläggande behov enligt LSS-lagstiftningen, men sedan gjordes praxis om 2017. Om man tittar på vem som har huvudansvaret för kommunikation för dövblinda så är det lagstadgat i hälso- och sjukvårdslagen, inte i socialtjänstlagen.
Så det är alltså inte ett kriterium att kommunikation ska ingå i kommunens hjälp?
– Vi jobbar alltid för kvalitativa och evidensbaserade insatser så långt det är möjligt, men nej.
Okej, men jag förstår inte. Så kommunikation är inte längre ett krav?
– Det är inte längre ett grundläggande behov och rättighet enligt LSS-lagstiftningen.
Men enligt mänskliga rättighetslagar är det väl det?
– Ja. Men man måste rikta frågan. Målgruppen dövblinda faller mellan stolarna. Det har SG (Sven-Gösta Pettersson, socialnämndens ordförande, reds.anm.) varit jättetydlig med i intervjuer.
Men ni behöver ju inte driva det här. Piteå kommun är en mänsklig rättighetskommun (MR-kommun), vilket ni är tydliga med på er hemsida. Enligt mänskliga rättigheter är kommunikation en rättighet. Samtidigt driver ni på Socialtjänsten en domstolsprocess där ni vill avskaffa möjligheten till kommunikation för dövblinda.
– Det är din tolkning. Den måste du få ha. Jag kan inte kommentera enskilda individärenden. Jag tänker att du fått svar på att det socialsekreterare och biståndshandläggare är skyldiga att följa lagstiftning. Annars begår de tjänstefel.
Det gör de väl inte? Det är ju lagligt för Piteå kommun att bevilja mer än minimikraven?
– Jag tänker att vi inte kan gå in på det. Vi jobbar med myndighetsutövning och utgår från lagstiftning. Jag tror att alla kommuner, inklusive Piteå, jobbar för att erbjuda de insatser vi är skyldiga att erbjuda enligt Socialstyrelsen. Tidigare hittade man lösningar när andra alternativ inte fanns, men alla kommuner jobbar för att följa lagstiftningen. För oss är det viktigt att erbjuda insatser med kvalitet.
Men du säger ju att kommunikation inte är prioriterat för er?
– Nej det säger jag inte. Jag säger att kommunikation för gruppen dövblinda inte längre är ett grundläggande behov sedan man gjorde om praxis. Det är självklart en viktig fråga för socialförvaltningen att man ska kunna kommunicera, men vi utgår från lagstiftning.
Och därför avskedar ni personen som kan taktilt teckenspråk?
– Nu är du återigen inne på ett enskilt individärende och jag varken kan eller bör kommentera ett enskilt individärende. Det vore oerhört olämpligt.
Vad skulle ni på tjänstemannasidan behöva för att dövblinda ska prioriteras på ett annat sätt?
– Det behöver upp på nationell och regeringsnivå. Det pågår en utredning vilket vi givetvis tycker är viktigt.