PT har tidigare berättat om "Linda", som kämpat med sitt drogmissbruk under många år och verkligen vet vad det innebär. Hon har suttit på flera LVM-hem, det vill säga omhändertagits enligt Lagen om vård av missbrukare (1988:870), och tillbringat månader och faktiskt totalt år inlåst på institution.
Men vissa LVM-hem klarar inte riktigt att leva upp till sina åtaganden, så man kan knarka på instuitution också.
Linda har gjort flera försök att sluta med sitt missbruk, inte minst för barnens skull, men upplevt att det är svårt, oerhört svårt, och återfallen har varit många.
Hon konstaterar att det kanske skulle varit enklare om hon bara fått vara ifred, men både langare och gamla drogpolare har en tendens att knacka på dörren – och då är det svårt.
Nu är hon, hoppas hon, på rätt väg och ser framför sig ett drogfritt vanligt Svenssonliv. Men Linda, som drogat intravenöst i många år, har hepatit C som de flesta andra sprutnarkomaner.
– Alla har det, alla! säger hon och är helt och hållet positiv när hon kommenterar planerna på ett pilotprojekt med sprututbyte, främst för att få stopp på infektionsspridningen.
– Jamen, äntligen! Du kan ju själv tänka dig när man sitter och hugger i armen med extremt dåliga nålar, som kanske är ett halvår gamla och som 3–4 personer delar på.
Hade projektet funnits för några år sedan, hade hon kanske inte haft hepatit. Men det lönar föga att titta i backspegeln, konstaterar hon:
– Och ingen börjar injicera för att man får rena sprutor, så att hejda smittspridningen är väl skäl nog.
Sprutmissbrukare kommer alltid att finnas, men kanske kan de slippa hepatit och hiv.