Klart kidsen ska ha skjuts - eller?
Jesus påstås ha väckt upp döda och fått lama att gå, men, hej, vad han skulle gå bet om han försökte ruska liv i en feriefirande tonåring före lunch. Som små zombies småsnarkar de när man försöker väcka dem och, oj, vad surt de väser "låt mig va’, jag har faktiskt lov".
Trötta, trötta, släpar de sig upp och hasar fram i skenet av vintereftermiddagens sista ljus, men framåt nio på kvällen ringer telefonen och från den sura puppan kravlar en fjäril fram. En nattfjäril, förvisso, för nu är det grejer på gång och helst ska det skjutsas än hit och än dit. På med mascaran och steppskorna. Liket lever, livet leker.
Och vi låter dom hållas, vi låter dom hållas. Krattar manegen, värmer upp bilen och curlingsopar isen. Klart kidsen ska ha skjuts.
Vi pratar om det med andra vuxna och ingen, jag säger ingen, kan minnas att deras föräldrar agerade chaufför i någon nämnvärd grad. Men i dag kör vi taxi. När helst det ringer på dygnet så är det alltid någon som kravlar sig upp från sängvärmen för en hämtning.
Tacksam, någon? Nja, låt mig påstå helt ovetenskapligt att tonåringar lite till mans tar uppställningen för självklar.
När de inte får skjuts så sitter de vid datorn eller
tv:n med läsken och chipsen inom bekvämt räckhåll medan deras små sköra skelett vittrar sönder som maräng. Hej, när dagens tonåringar blir stora, om de nu blir det, så kommer det att vara vanligt med rullator vid 40 och rullstol vid 50. Passande nog, för då kan de få skjuts av färdtjänsten när deras utslitna föräldrar inte längre orkar.
"Gud, vad skönt att lovet snart är slut", råkade jag säga i början av veckan.
Tonårsdottern reagerade ilsket och svarade:
"Unnar du oss inte ens lite lov?!".
Nej, hehe, slopa alla lov och ge ungarna fem veckors semester.
Från curlade änglabarn till svenska småkronor är steget möjligen långt, men alla övergångar kan inte vara klockrena. Hur som helst måste jag uttrycka min beundran för det svenska juniorlandslaget i hockey. Vakade in finalen mot Kanada och även om jag trodde på seger är det svårt att vara missnöjd.
Det frejdiga svenska spelet var möjligen värt fler mål, men det gäller att sätta chanserna. Det gjorde Kanada.
Det som irriterar är gnället i efterhand. Jag gillar den galne Wikegård, men hans tjafsande om hemmadomare och gud vet vad var bara patetiskt. Visst missade domarna första pååkningen på Markström, men so what. Domarna var bra och Kanada var bättre. Bara att svälja.
Bengt G Dagrin har möjligen ett ohälsosamt intresse för svordomar som nu renderat i en bok i ämnet, "Stora boken om fula ord". Boken innehåller bland annat cirka 1 800 varianter av ordet "kuk". Låter som en helvetes fin jävla presentbok.
Själv tänker jag på Magnus & Brasses "Svordomsvisan" som börjar med de odödliga raderna "Din satan, satan, du din satans helvetes jävla skit!".
Kanske inte Tranströmer, men va’ fan.
Så jobbar vi med nyheter