Klappa om och skeda in
Regnet sveper över oss, smattrar höstmysigt på taket och får världen att kännas som iskall höst för ett tag. Jag vaknar på morgonen och önskar mig en krispigt renbäddad hotellsäng, en sovmorgon de luxe, lyxig roomservice och sedan ett besök på ett välrenommerat spa i närheten.
Istället kliver jag upp klockan sex och går ut med hunden. På väg till jobbet lite senare stannar en man mig och frågar efter en morgonöppen matvarubutik. Jag pekar och förklarar och han tackar med att säga "Du ser väldigt pigg ut!"
Kanske det vänligaste man kunnat säga till mig just då.
I södra Sverige ligger temperaturen på tjugosträcket. Vi tänder en brasa i kaminen och äter middag till levande ljus.
Middagstraditionen är något jag håller viktig i vår familj. Vi samlas alltid kring matbordet, tänder ett ljus eller dricker ur finare glas. Pratar. Lyssnar. Siri brukar berätta om sin förskoledag.
Det spelar ingen roll om det är pannkaka eller parmesanpanerade fiskfiléer och lättfrästa rödbetor.
Vi sitter ner och pratar med varandra.
Ingen "regel" utan undantag dock. En dag har vi ett möte hemma vid middagstid. Jag värmer upp gårdagens mat till Siri och hon sitter i sin barnstol vid köksbordet. Efter ett tag hör jag att hon pratar för sig själv. Ser i ögonvrån hur hon laddar skeden med ris, för den mot munnen och säger "Sked föl fammo!". Proceduren upprepas "Sked föl Lovis!".
Att fråga en Siri utan aptit om hunden får äta upp hennes mat har aldrig fungerat som mat-triggare, inte heller "öppna garaget" eller "en sked för pappa". Men tydligen fungerar det alldeles utmärkt när hon själv sköter spelreglerna.
Så är det dags för valborgsfirande. Någon direkt tradition kring högtiden har vi inte i vår familj. Jag läser mig till vad vi gjorde förra året. Premiärgrillning. Älg, marinerad i enbär och rosmarin. Jag minns att det smakade mycket bra.
Året före det grillade vi också på valborg, men undvek även då de allmänna samlingarna, istället drar vi ut på någon stuga eller upp på Fåröberget.
Jag är ingen fantast av lervälling och grilla korv med främlingar även om det känns vårsprittigt i kroppen att höra "Våren rasat ut bland våra fjällar, drivans blommor smälta ner och dö ...".
Så går livet vidare. Valborg läggs till valborg och snart stundar en sommar där jag och maken för första gången sedan vi träffades har var sin tillsvidareanställning och var sin semester att ta ut.
Siri växer så lillkroppen vrider och vänder sig i växtvärk om nätterna. Hon kan föra långa resonemang och syftar ofta tillbaka på saker och var de hände. Hon har fått en ny kusin och när hon får hålla honom i famnen vet lyckan inga gränser. Hon vyssjar och smeker och pussar. Sedan lämnar hon lillpojken vidare och springer iväg för att ge hästarna morötter tillsammans med förstakusinen Lovis.
Flickorna traskar iväg, hand i hand.
Och när det är dags att ta farväl överöser de varandra med kramar, pussar och så små tantaktiga klappar på axlarna.
Kärlek.
Så jobbar vi med nyheter