Klädsam förvandling för "Lambretta-Linda"
LINDA SUNDBLADOh my God!(Monza/Bonnier)PPP
Få, om ens några artister har lyckats komma så nära Madonna som Sundblad gjort i singelettan "Oh father". Jisses, både låten och sångstilen kunde höra hemma på megastjärnans "True Blue"-album från 80-talets mitt. Men nämnda låt - skivans bästa spår - är nära nog en engångsföreteelse. Det är bara i "Who (Q-boy)" hon än en gång kommer så där kusligt nära igen. För några sekunder påminner melodin faktiskt en del om "Into the groove".
Jag vet inte hur medvetet eller hur smart det är att närma sig Madonna, men helt klart verkar det som om Sundblad har goda chanser att lyckas med solokarriären. Den nya stilen passar perfekt till hennes röst och här finns ganska gott om schyssta referenser. "Keeper" korsar Gwen Stefani och något som liknar Kate Bush. "Dirty" är en light-variant på sentida Kylie-alster och jag kan även höra vår egen Robyn på något ställe.
Både låtar och produktion pendlar mellan banalt radioskval och det riktigt stiliga, men Sundblad och hennes samarbetspartners (främst Tobias Karlsson) lyckas oftast hålla sig på en hyfsat smakfull nivå.
Visst hade man stilmässigt kunna strama upp och profilera ännu hårdare (se Drömhus-Thereses förbisedda "Acapulco"-platta som lyckas vara både lekfull och smart) men överlag har transformationen från rocktjej till poppingla varit lyckad. 80-talsinfluenserna finns där, men känns inte störiga eller spekulativa. Fortsättningen ska bli intressant att följa.
Så jobbar vi med nyheter